Dags att lämna 2008 bakom oss
” Vi måste öka takten, tempot och förnyelsen”, säger Moderaternas partisekreterare Kent Persson.
Han har precis fått en kalldusch av SCB:s stora partisympatimätning. Moderaterna är nu mindre än i senaste riksdagsvalet och Socialdemokraterna är nästan tio procentenheter större. Moderatväljarna rusar rakt in i famnen på Stefan Löfven.
Men Kent Persson levererar ungefär samma tomma floskler som föregångaren Per Schlingmann gjorde 2008 – då såg det också mörkt ut för Moderaterna – men utan någon riktig övertygelse.
Persson är inte ensam. De centrala spelarna i svensk politik läser fyra år gamla manus om och om igen, men man hör att orden känns klumpiga och fel.
Titta bara på Fredrik Reinfeldt. Han agerar som om han fortfarande hade majoritet i riksdagen, och som om Sverigedemokraterna vore vågmästare. Han verkar dessutom tro att det räcker med att påpeka att de rödgröna partierna inte är tillräckligt samspelta för att väljarna ska bli rädda.
Men Reinfeldt är inte blind och därför skorrar han så falskt. Han ser, precis som de flesta andra, att Socialdemokraterna ensamma samlar nästan lika mycket väljarstöd som hela den borgerliga koalitionen. Han ser att Kristdemokraterna för den tredje SCB-mätningen i rad inte klarar sig kvar i riksdagen. Och att Moderaterna nu är den helt dominerande kraften inom regeringsalliansen (hela 67 procent av alliansväljarna skulle i dag lägga sin röst på M).
Dagens blockpolitik ligger i dödsryckningar och en återgång till läget innan 2006 – med ett starkt Socialdemokratiskt parti som regerar med glada stödpartier – finns inte i sikte.
Hela det politiska landskapet är i förändring. Väljarna ser det, och den politiker som erkänner det har allt att vinna i trovärdighet inför valet om två år.