Den politiska viljan blir Blix största utmaning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den 16 mars 1988 bombades den kurdiska staden Halabja i norra Irak med giftgas. Gasen spred en stank som av ruttnande äpplen. Fem tusen människor dog av en dödlig cocktail av senapsgas, cyanid och nervgas.
De journalister som kom till Halabja någon dag senare möttes av en gruvlig syn. De som dödats var så gott som uteslutande civila. Kvinnor som dött flyende med sina barn i famnen. Fotografernas bilder av gator fulla med lik kablades ut över världen.
Ändå kunde Saddam Husseins Anfal-kampanj mot de irakiska kurderna pågå i ytterligare sex månader. Tiotals byar gasbombades. Hundra tusen människor dödades eller försvann.
I attacken mot Halabja skördade massförstörelsevapen fler civila offer än vid något annat tillfälle sedan andra världskriget. Hade det kunnat förhindras?
Det är den frågan som står i centrum när den nya kommissionen mot massförstörelsevapen i dag inleder sitt arbete under ledning av Hans Blix med ett möte i Stockholm. Kommissionens uppgift är att ta fram handfasta förslag på åtgärder som världens regeringar kan genomföra för att minska hoten från kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Kommissionen ska rapportera till FN före årskiftet 2005/06.
Angreppet på Halabja kom inte oväntat. Ett år tidigare hade Saddam Husseins kusin Hassan Al Majid fått befogenhet att lösa ”det kurdiska problemet” i norra Irak, och beordrat militären att döda alla människor inom områden med över 1 000 kurdiska byar.
Inga varningssystem i världen hjälper, som FN:s generalsekreterare Kofi Annan sa då han invigde folkmordskonferensen i Stockholm, ”om inte världens länder har förmågan eller viljan att agera”.
Attacken mot Halabja utfördes med franska Mirage-plan, med tysktillverkad gas och med stormakten USA:s goda minne, som under flera år skyllde attacken på Iran. De som hade kunnat stoppa Saddam Hussein genom att strypa krediter och vapenexport agerade inte. Sveriges utrikesminister Sten Andersson var alltför ensam om att protestera.
Inte heller internationella förbud hade kunnat avvärja illdåden i Halabja. Kemiska vapen var redan förbjudna enligt en konvention som antogs i Genève 1925.
När massförstörelsevapen finns tillgängliga är det svårt att förhindra att de används. Att ta på sig ansvar har ett politiskt pris, och det kostar soldaters liv och skattebetalarnas pengar att ingripa. Därför är det avgörande att se till att massförstörelsevapen inte tillverkas, och att de som redan finns inte exporteras eller sprids på annat sätt.
Sverige tog i våras initiativ till en ny strategi mot massförstörelsevapen. Tillsammans med Greklands utrikesminister Papandreou ställde Anna Lindh bland annat krav på alla EU-länder att genomföra icke-spridningsavtalet och börja nedrusta Europas kärnvapen. Sverige erbjöd sig också att finansiera den kommission som Hans Blix nu ska leda.
Varken varningar eller internationella konventioner kunde förhindra tragedin i Halabja. Blix-kommissionens största utmaning blir därför att se till att den politiska viljan att agera finns nästa gång.