Regeringen lämnar arbetslösa bakefter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Att halvera arbetslösheten är regeringens främsta och allt annat överskuggande uppgift. År 2000 ska den öppna arbetslösheten vara högst 4 procent. ”
Ur Göran Perssons regeringsförklaring 17 september 1996.
Nu ligger den öppna arbetslösheten runt 5 procent och andelen sysselsatta minskar, enligt SCB:s senaste oktobermätning, medan undersysselsatta, latent arbetssökande och personer utanför arbetskraften ökar.
På partikongressen den 5 november 2001 sa Persson i sitt inledningsanförande:
”Människors vilja till arbete är nationens främsta tillgång. Arbetslöshet är det främsta slöseri en nation kan ägna sig åt ? Vårt mål är full sysselsättning ... vi vet att alla – alla – behövs och kan göra nytta på arbetsmarknaden ... Alla, inte bara några. Det är våra värderingar.”
Det uttrycker själva kärnan i socialdemokratins värderingar och ideologi: rättvisa och solidaritet – alla ska vara med, ingen lämnas bakefter. Arbetet skapar välstånd och välfärd. Arbete åt alla är målet.
Det är en vacker vision. Numera kompletterad med allehanda andra löften om att inte lämna någon ”bakefter”: att halvera socialbidragsberoendet, halvera ohälsan, halvera hemlösheten, halvera sjukfrånvaron, utrota rasismen.
Ibland blir jag ursinnigt trött på alla löften.
Sverige har bland EU:s starkaste statsfinanser, det berömmer sig regeringen ständigt av. Vi har tagit oss ur nittiotalskrisen. Vi lever mitt i en högkonjunktur – men vi ägnar oss åt ”det främsta slöseri en nation kan ägna sig åt – arbetslöshet.”
I går stod finansministern i riksdagen och ”trodde” att sysselsättningen ökar nästa år. Det har regeringen trott i tre år.
I dag står över en miljon medborgare, cirka 1,4 miljoner i arbetsför ålder, utanför arbetsmarknaden. Vi lämnar dem bakefter. Inte i ekonomiskt avseende, rätten till en hygglig inkomst värnar socialdemokratin i motsats till moderaterna om och det är vackert så. Men rätten till ett jobb, rätten till arbetsgemenskap, känslan av att duga och få bidra efter förmåga förvägras dessa långtidsarbetslösa, arbetsskadade, långtidssjuka, de 35?000 som fallit mellan stolarna och varken har a-kassa eller sjukersättning och de unga som inte ens fått in en fot på arbetsmarknaden.
Ska de bara lämnas åt sitt öde, med en postanvisning?
Vi kan inte vänta på att det fantastiska arbetslivet ska växa fram som regeringen nu kräver med arbetsplatser med plats för alla. När går den offentliga sektorn före och erbjuder alla medelålders kvinnor som slitit ut sig i vård och omsorg nya, anpassade arbetsuppgifter som de kan klara? När skapar den stenhårt konkurrensutsatta industrin reträttposter till 58-åriga metallarbetare och skogsarbetare som ”blivit över” när den nya datoriserade och slimmade produktionen tagit över? När får också lågutbildade jobb i it-sektorn?
Bruce Springsteen sjöng 1978 i Darkness on the edge of town om ”den dödande ledan och de brustna drömmarna – om längtan bort från en värld som lovar för lite och håller ännu mindre”.
I dag lovar socialdemokratin för mycket men håller lika lite.