När de konservativa möts slår det gnistor
Hälften av alla tyska delstater har infört förbud mot att bära slöja i skolorna.
Människorättsorganisationen Human rights watch anser att detta skapar ett dubbelt förtryck av kvinnorna. En diskriminering av både kön och religion.
Själv har jag stött på debatten om religion, klädsel och kultur under två utlandsresor det senaste halvåret. Först i Teheran, sedan i Paris.
I Frankrike värnar man sin sekulära stat, och därför har man förbjudit alla religiösa symboler i skolorna och statsapparaten. Under några möten med franska integrationspolitiker för ett par veckor sedan ifrågasatte jag den ordningen, och möttes av total oförståelse. De blängde ilsket på mig och förklarade att den sekulära idén är helig i Frankrike, ett arv från upplysningstiden. En viktig del av den franska statens självbild.
Sånt kritiserar man inte ostraffat.
Några månader tidigare, i Iran, mötte jag en konservativ politiker, som försvarade sharialagarna och tvånget att bära slöja. Han var djupt kritisk mot liberalerna i sitt eget land, som krävde större individuell frihet,
liksom mot de krafter som vill förbjuda slöjan i västvärlden.
Man skulle kunna säga att jag stötte på ytterligheterna i denna infekterade fråga, men efter en tids eftertanke är jag faktiskt inte säker på att det verkligen var så.
Argumenten påminner i själva verket om varandra. Båda hävdar att de är allmängiltiga. De letar efter ”universell bevekelsegrund, skild från kultur och stamspecifika angelägenheter”, som författaren Ian Buruma uttrycker saker i sin bok ”Mordet” i Amsterdam.
Buruma skriver om mordet på den holländske konstnären och provokatören Theo van Gogh och på ett milt, analyserande sätt förklarar han varför både den extrema sekularismen och den religiösa fundamentalismen misslyckas med att ge några relevanta svar på det moderna samhällets frågor.
”Upplysningen har med andra ord upphöjts till en ny konservativ ordning”, skriver Buruma, ”och dess fiender är främlingarna, vars värderingar vi inte kan dela”.
Jag frågade den där politikern i Iran hur han såg på det faktum att det är de liberala, progressiva krafterna i väst som motsätter sig slöjförbud, medan konservativa som han själv står för en mer hårdför linje. När konservativa från olika sfärer möts tycks det slå de gnistor.
Och ändå jagar han liberaler i sitt eget land.
Då log han bara. Ett inåtvänt, gåtfullt leende.
Jag tror han förstod. Men i propagandans Iran, i mullornas svartvita värld, talar man tyst om sådana paradoxer.
Själv är jag hundra procent för att staten ska vara sekulär. Jag tycker jag genuint illa om alla försök att undertrycka individens rättig-
heter och möjligheten att göra personliga livsval. Men jag anser också att frågan om hur man når dit kräver ett komplext svar.
I Paris berättade en man som arbetar med flyktingmottagning att slöjförbudet lett till att det startats fler privata, muslimska skolor. Där gäller inte reglerna. Så kan en lag som vill öka likheten i samhället i praktiken göra det rakt motsatta.