Mediespel löser inga finanskriser
8 april 2009. Politisk kommunikation är viktigt. Men det betyder inte att politik kan reduceras till kommunikation. Bortom att få in rätt artikel, i rätt tidning på rätt dag, finns en verklighet. Och den sträcker sig längre än valnatten 2010.
Kallsinnig Reinfeldt
Statsministern har ägnat månader åt att spela ned förväntningarna om statliga pengar till kommunerna. Kommunpolitiker som brottats med framtida budgetar har försökt få besked. Reinfeldt har varit kallsinnig.
Samtidigt har de flesta (inklusive finansministern) varit medvetna om att ett stödpaket är nödvändigt. Frågan var bara hur mycket pengar det skulle innehålla.
Regeringen bedriver som bekant hellre politik via DN-debatt än riksdagen och följaktligen kom beskedet i går i detta forum.
Genom att Reinfeldt i månader aktivt har skickat felaktiga signaler kunde de 7 miljarder som utlovades plötsligt framstå som mycket. Att Wanja-gate exploderat över varenda löpsedel förminskade dessutom knappast lusten att göra utspelet just nu.
Inte tillräckligt
Men att paketet är större än vad statsministern antytt betyder inte att det är tillräckligt. Långtifrån. Under 2009 tillförs inga pengar och under 2010 blir det fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser nödvändigt. Fast det fnyser Reinfeldt åt: ”En ansvarsfull regering kan inte föra en sådan politik”, sa han om KI:s förslag.
Det finns nämligen inget som moderaterna vårdar lika ömt som sin mediala berättelse om ”ansvar”. Per Schlingmann putsar kärleksfullt på den så fort han kommer i närheten av en mikrofon: Alla som förespråkar större stimulanser än regeringen ska utmålas som ansvarslösa vänsterpopulister med sedelpress i källaren och Toblerone i mungipan. Må det så vara Konjukturinstitutet självt!
Men medan Moderaterna plockar mediala poäng har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolan. Och är det verkligen sämre utbildning som gör Sverige konkurrenskraftigt på sikt?
Vill bita ihop
Grundproblemet är att regeringen betraktar krisen som en väderlek. Något som det bara går att förhålla sig till. Inte något som går att forma. Det är bara att bita ihop och lida sig igenom det så kallade ”skitåret”.
Men internationella kriser innebär stora skiften i ekonomi och produktion. Världen på andra sidan kommer att se annorlunda ut och den politiska frågan borde vara hur samhället ska anpassas till detta. Sverige behöver en visionär diskussion om den offentliga sektorns roll i att skapa den tillväxt som ska ta oss förbi krisen.
Då kan inte regeringens ”satsar minst, satsar bäst” få gälla som måttstock. Hur medialt effektiv den än är.KK