Visst kan samarbetet byggas ut
”Det man förlorar en vår kan man kanske vinna en höst”, filosoferade den underfundige Lars Bäckström nyligen i riksdagens budgetdebatt.
”Så blev det ju med löftet om höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen, det kanske viktigaste beslutet under hela valperioden”, sammanfattade han nöjt.
Bäckström inskärpte också att vänsterpartiet är ett ansvarstagande parti.
”Det blev ingen rödgrön röra. Vi i vänstern höll. Och kommer att stå bi. Och ta ansvar i framtiden också.”
Få är så roliga och tankeväckande att lyssna på som Lars Bäckström i de annars rätt mördande budgetseanserna. Kanske är det tack vare honom som finansministern klarat nattmanglingarna om budgeten. ”Själv hade jag aldrig klarat det”, sade statsministern nyligen när han faktiskt gav Ringholm beröm. Annars klagar han som bekant mest på sina statsråd för att de är lata, ointellektuella och allmänt hopplösa. Vad är det som gör att ett regeringssamarbete fungerar? En koalition?
Personkemin är viktig, kanske avgörande, och förtroende naturligtvis. Men det måste också finnas en trygghet i att grundvärderingarna i centrala frågor är gemensamma. Därför höll samarbetet mellan s-regeringen och centern hela vägen ut om säkerhets- och försvarspolitiken och den ekonomiska krispolitiken trots att det handlade om mycket tuffa och impopulära besparingsbeslut.
Därför undantogs just försvars- och säkerhetspolitiken från det nuvarande samarbetet med vänster- och miljöpartiet. Den var också den stötesten Göran Persson nämnde i partiledardebatten i TV 4 när han för första gången konkret spisade av Gudrun Schymans förhoppningar om regeringstaburetter.
”Jag har aldrig sagt att jag vill åstadkomma en regering med Gudrun Schyman. Och jag har svårt att se hur det skulle kunna gå till”, deklarerade han.
Den senaste terrorattacken mot USA har knappast gjort det lättare. Bedömningen mellan Persson och Schyman om USA:s roll och rätt går vitt isär. Samtidigt kan ingen förneka att budgetsamarbetet löpt överraskande bra efter det första året av offentliga trätor. Samsynen om bland annat sysselsättningen, välfärdspolitiken, jämställdheten, till och med budgettaken är stark. Vänsterpartiet är värt respekt och beröm för sitt ansvarstagande. Att Gudrun Schyman och de ledande vill sitta i en regering behöver ingen tveka om. Men de nuvarande formerna för samarbete med förhandlingar i sista stund, där frågorna bara bereds av regeringen och samförstånd och beslut pressas fram i ändlösa nattmanglingar, är ingen konstruktiv och lyckad metod för demokratiskt beslutsfattande. Parterna bör få mer likvärdiga arbetsvillkor.
Ett samarbete i fastare former är därför fullt tänkbart. Vänsterpartiet skulle som centern kunna få en representant (den kloke Bäckström?) i finansdepartementet liksom i till exempel socialdepartementet. Den förstärkning som behövs av jämställdhetsfrågorna kunde kanske vänsterpartiet bidra med. Om viljan finns och väljarna vill är det en väg värd att pröva efter valet.