På jakt efter bättre och lyckligare liv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lycka är inte tillväxt och tillväxt ger inte automatiskt lycka. Kan det till och med vara tvärtom?
I veckan fick jag världen ställd på huvudet och tvingades fundera över våra invanda tankebanor om tillväxtens välsignelsebringande effekter. Modern forskning visar nämligen att ekonomisk tillväxt som ger ökat konsumtionsutrymme inte alls automatiskt gör oss lyckligare. Snarare tvärtom.
Ett samlat resultat från fem studier i Sverige 1972–2000 av den ”genomsnittliga lyckonivå” visar en svagt fallande trend. Vi är helt enkelt alltmer missnöjda med utvecklingen. Livstillfredsställelsen har minskat trots växande materiell standard. Ekonomin har visserligen blivit bättre men stressen ökat, tryggheten krympt, familjelivet försämrats och miljön har blivit sämre. Livet har heller inte alls blivit roligare.
Allt detta läser jag i den statliga rapporten ”Hållbara laster. Konsumtion för en ljusare framtid” (SOU 2004:119). Den är skriven av Stefan Edman, biolog, miljödebattör, tidigare sakkunnig hos statsministern och just nu statens utredare.
Hans uppdrag är att föreslå en handlingsplan för hur en ekologisk, social och ekonomisk hållbar konsumtion för hushållen. Det handlar om hållbar livsmedelskonsumtion, miljö, boende och transporter. Men så kommer det: kapitlet ”Tillväxt, hållbar välfärd och livstillfredsställelse”. Det får mig att sätta mig upp i soffan.
Tillfredsställelsen med livet ökar inte i takt med bnp-tillväxten. Inte alls. Den tenderar att minska! Edman hänvisar också till en brittisk rapport från premiärminister Tony Blairs kansli ”Källorna till livstillfredsställelse”, Donovan and Harper, 2002 som ställer frågan hur staten kan agera för att främja ”lyckan”. Svaren uppvisar en stark skepsis till ökad konsumtion. Den förordar i stället bland annat bättre balans mellan arbete och fritid: kortare arbetstid och mer av samhällets persontjänsterna som ger ökad trygghet, hälsa och social förankring.
Samma alarmistiska information läser jag på DN Debatt (14.2) i en artikel av bland annat professorn i sociologi Joachim Vogel.
”Det är uppenbart att den ekonomiska tillväxten är i obalans med välfärdsutvecklingen”, varnar Vogel. Han redovisar precis som Edman hur de senaste 20 åren har visat att enorm bnp-tillväxt ibland inte minskat arbetslösheten men däremot ökat otryggheten, miljöförstöringen, stressen och försämrat vård och folkhälsa.
Hans slutsats att välbefinnandet inte alls ökat i de rika länderna under efterkrigstiden grundas på 150 internationella studier.
Visst visste vi det, nånstans, utan vetenskapliga utredningar?
I veckan var jag på ABF-huset i Stockholm för att lyssna på en debatt om ”Makten över tanken”.
–Massmedierna har den största makten över det mänskliga psyket sedan kyrkan och religionen behärskade världen, sa Mats Ekdahl, den mångkunnige generaldirektören för Psykologiskt försvar.
Han hävdade att tidningar, tv, radio och reklam styr världen. Den som äger media har makt över människor och politik.
–För inte var det väl en slump att den amerikanske mediamogulen Murdocks alla 73 chefredaktörer var för kriget i Irak? frågade han.
Och inte är det väl en slump att reklamens främsta uppgift är att få oss på gott köphumör och att ju mer reklamen växer desto snabbare växer konsumtionen? Och ju snabbare konsumtionen växer desto mer smutsar vi ner luften med alla avgaser, fiskar ut haven, förstör korallreven, föröder skogarna så att öknarna breder ut sig och äter så vi riskerar dö av fetma i vår jakt på ”ett bättre och lyckligare liv”.
Vår bästa tid är nu?