Det var våra ungdomar som drabbades på Backaplan

I dag minns vi de 63 ungdomarna som dog i branden på Backaplan i Göteborg.

Det har gått tio år sedan den där svarta, regniga oktobernatten. Många av oss hade ledigt, men gick ändå upp tidigt nästa dag för att se bilderna i tv. Vi såg ungdomar bäras ut ur lågorna på bår, redan döda eller svårt skadade. Deras kamrater samlades utanför den brinnande lokalen. Chockade berättade de om katastrofen rakt ut i sändning.

Vi såg det om och om igen, i nyhetssändning efter nyhetssändning, innan vi till sist kunde ta in vad som hänt.

Natten före allhelgonahelgen samlades 400 ungdomar till fest på Hisingen i ­Göteborg. De hade hyrt en lokal av makedoniska ­föreningen. Det hade skollov, ­ungdomarna var kvar i stan. De flesta av dem kom från ­familjer med utländskt ursprung och bodde i förorterna runt Göteborg.

De hade inte tillstånd för att vara så många i lokalen.

Branden bröt ut tjugo i tolv på natten. Det första samtalet kom från diskjockeyn som ringde inifrån lokalen. I bakgrunden hördes skrik och höga ljud.

Nödutgången var blockerad. Det fanns bara en väg ut ur lokalen och den blev snabbt blockerad av panikslagna ungdomar som trängde på och föll omkull. 63 ungdomar dog och 213 skadades.

Den första brandbilen ryckte ut tre ­minuter efter larmet. Vid midnatt formerade räddningstjänsten en särskild stab för katastrofen. Nu gick hela larmkedjan igång. ­Tidigt nästa förmiddag flög statsminister ­Göran Persson och försvarsminister Björn von ­Sydow ner till Göteborg. Det var viktigt, de ­visade att det var våra ungdomar som drabbats. Det spelade det ingen roll var de var födda eller om de bodde i Gårdsten, Angered eller Hammarkullen.

Hela Sverige sörjde med dem som förlorat ett barn, ett syskon eller en kompis.

Tio år senare berättar de överlevande om hur de klarat sig. Deras berättelser handlar mest om saknaden efter de döda och om långa perioder på sjukhus.

Branden var anlagd, men det är ingenting de överlevande pratar om. Hatet finns inte i deras berättelser. Bara kampen för att klara vardagen med nya funktionshinder.

Brandutredningen tog för lång tid, menar Räddningsverket i sin utvärdering av Göteborgsbranden. Direkt efter branden gick många rykten om att det var ett rasistdåd. Så var det inte, men kanske gjorde misstanken att myndigheterna var extra varsamma. De flesta överlevande har fått psykologhjälp, men de har ändå haft stora problem med sömn, koncentration, vrede och rädsla.

Sorgen finns hos oss alla, men också tacksamheten över att så många ändå överlevde.

Följ ämnen i artikeln