Terapi istället för politik
I Ken Loachs film ”Looking for Eric” finns en underbar scen där brevbärar-
Eric och hans arbetskamrater i Manchesterförorten Salford träffas för en terapisession i bästa kvasipsykologiska stil. De ska hålla tummen mot långfingret och helt enkelt tänka sig till ett bättre liv.
Självhjälpslitteraturen slår rekord i bokhandeln. ”Tänk positivt!”, ”Bli framgångsrik!”, ”Du kan om du vill!”, lyder trendcoachernas budskap. Det är inte samhället som ska förändras utan du själv.
Allt är förstås inte dåligt. Det finns mycket i både själavård och terapi som kan hjälpa människor att bringa reda i kaotiska livssituationer och återfå tron på sig själva.
Intressant nog var det just orden självtillit och självaktning som ofta förekom i protokollen hos den framväxande
arbetarrörelsens möten i början av 1900-talet. I gemenskap med andra blev den enskilda någon och hon kunde tillsammans med andra ta makten över sitt liv. Hon var inte lämnad ensam åt sitt öde.
Kanske är det dags att åter betona det relationella, att lyfta fram idén om gemenskap som är själva solidaritetens grund?
Den radikala nästankärlekens etik innebar en gång också kritik av det kärlekekslösa i samhället. Dagens psykologisering riktar däremot strålkastarna mot den ensamma individens tillkortakommanden. Nyandlighetens individualisering råder inom både religion och politik.
Se på arbetsmarknadspolitiken. Från att ha sett arbetslösheten som ett strukturellt och samhälleligt problem blir den nu en fråga om den enskilda individens oförmåga eller rentav ovilja att söka jobb.
Den arbetslösa ska få en egen jobbcoach. Den nyanlända invandraren ska få en lots. Den sjuka men utförsäkrade ska väl få en friskvårdskonsult och regeringen tänker sig att allt ska skötas av arbetsförmedlingen framöver.
Coachingföretag hyrs in och lockar med: hitta din inre energi, få flow i livet, bli den du är...
–?Vad händer med den arbetssökande som varken hittar ”sin inre potential”, vill ”ledas av sin inre orkester”, lyckas få del av ”den universella energin” eller får ett arbete? frågade religionshistorikern Anne-Christine Hornborg på debattplats i Aftonbladet för en tid sedan.
Arbetslösheten reduceras till en fråga om individen kan skriva tillräckligt säljande ansökningar eller har tillräckligt spännande attityd vid en intervju. Huruvida det alls finns några jobb att söka tycks vara ett mindre problem.
Jobbsökeri ersätter den aktiva arbetsmarknadspolitiken som med utbildning och kompetensutveckling en gång såg till att bryta människors långvariga arbetslöshet och ge dem fast förankring på arbetsmarknaden.
För en arbetsmarknad som blir alltmer av ett gungfly med visstidsanställningar, projekt och säsongsarbeten passar jobbcoacher och lotsar perfekt. Det snabba förmedlandet av jobb går inte ut på något långsiktigt ansvar för individen eller på att skapa ett bra samhälle med välutbildade medborgare.
I coachingpolitikens idé råder dokussåpans logik: du är utlämnad åt ditt eget öde. Det politiska privatiseras och samhället försvinner i ett terapeutiskt töcken.
Kvar finns den ensamma människan.
Hon gör inte uppror utan skäms för sitt misslyckande.