Liberaler begriper inte klassamhället
Det finns kombinationer som bara ska undvikas. Racingdäck på terrängbilar, danskar i skidspåren och stockholmare med skjutvapen. Och kanske framför allt, liberaler som försöker diskutera klassamhället.
Det är möjligt att idén bakom Bertil Ohlininstitutets antologi “Klassresan” ska beskrivas som modig, eller dumdristig. Men boken blir ett exempel på hur illa det kan gå när en grupp liberala debattörer försöker närma sig klassbegreppet.
För mig är människors ställning i produktionen – det är ju så Marx använder begreppet klass – en hörnsten för förståelsen av samhället. Det hjälper mig i vardagen lika
väl som när jag ska förklara de stora politiska och ekonomiska processerna.
Men så är jag väl också något slags socialist.
Dessutom bor jag på en plats som har en alldeles särskild plats i den svenska klasskampens historia – alldeles intill Brunnsvik i södra Dalarna.
I mötet mellan en kulturradikal borgerlighet och den framväxande arbetarrörelsen grundades för drygt 100 år sedan Sveriges första rörelsefolkhögskola
precis här.
Det är dessutom platsen där det första studieförbundet – ABF – föddes några år senare.
I dag är lokalerna på Brunnsvik tomma och skolans historia de senaste åren är en särskild historia, men det är en annan krönika.
Ingen som försöker förstå vad skolan, eller för den delen folkbildningen, inneburit för Sverige kan missta sig på platsens betydelse för demokratin eller folkhemsbygget.
Att liberalerna i Bertil Ohlininstitutets ledning börjat fundera på klassresor verkar på sätt och vis ha samband med folkbildning. Utgångspunkten är nämligen just bildning, och hur den blir en farkost på vilken den skötsamme kan lämna sin klass.
I sitt förord skriver Tobias Krantz – under en kort och föga minnesvärd tid folkpartistiskt statsråd – att ”klassresan är ett eftersträvansvärt” liberalt ideal och att
boken ska läsas som en stridsskrift just för social rörlighet.
När jag betraktar 1900-talets historia genom folkbildningen ser jag absolut klassresorna. Jag ser till och med hur bildningen fungerar som ett starkt och disciplinerande mål för många människor.
Men jag ser inte att den individuella klassresan, strävan att för egen del lämna sitt sammanhang, skulle vara ett ideal. Klassresan som ideal kan bara fungera i ett klassamhälle, precis det 1900-talet handlat om att försöka avskaffa.
Det är väl därför liberaler aldrig borde
ge sig in i diskussioner om samhällsklasser, klasskamp eller ens klassresor. De vägrar nämligen se mönstret. Bakom den liberala välviljan finns alltid ett försvar för privilegier och klyftor – för klassamhället kort sagt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.