Alla som försökt kopiera Åkesson har misslyckats
Det finns värre saker än polarisering
Politikens fulaste ord i dag är ”polarisering”.
Det borde det nog inte vara.
När vi pratar om polarisering i debatten tänker vi ofta på Donald Trump eller partier som Sverigedemokraterna. Deras politiska strategi bygger på att ställa grupper mot varandra och förgifta det politiska samtalet med hat, rasism och konspirationsteorier.
Vi ser det i USA, och här i Sverige.
Politiker på båda sidor blockgränsen anklagar varandra för att polarisera. Det är vad man brukar kalla en ”falsk balans”. Vad som egentligen har hänt är inte att höger och vänster gått åt olika håll – utan att högern radikaliserats i frågor som invandring, synen på muslimer, klimat, integritet och antifeminism.
Det är inte så att de rödgröna partierna samtidigt gått åt vänster, snarare tvärtom. Vänsterpartiet har exempelvis nog aldrig varit så lite radikala som idag. Och den verkliga ytterkantsvänstern har i princip stängt butiken.
Enligt forskarna finns egentligen inte så mycket polarisering att tala om. Retoriken om polarisering är ”mest snack”.
I SNS Demokratiråds rapport 2021 ”Polarisering i Sverige” kom forskarna exempelvis fram till att vi tycker rejält olika i Sverige mellan höger och vänster, men att detta inte är något nytt.
Det som hänt är istället att vi bråkar om en ny typ av värderingar. Längs höger-vänsterskalan är vi vana vid kompromisser. Skattesatser och RUT-bidragen kan vara lägre eller högre, det går att förhandla om.
Men när KD eller SD svajar om aborträtten är ingen kompromiss möjlig. Det blir konfrontation. Eller när SD uppmuntrar till fler koranbränningar. Hur förhandlar du om det? Eller när regeringen vill att läkare och lärare ska vara skyldiga att ange patienter och elever till polisen?
Hur ser en kompromiss om ”lagom DDR” ut? Det går inte.
Detta, att debatten flyttats till frågor där kompromisser är omöjliga – eftersom de handlar om människors grundläggande värderingar – är den verkliga ”polariseringen”.
När det kommer till socioekonomiska frågor finns tydliga klassintressen, ska vi lägga pengarna på fattigpensionärer eller på sänkt skatt? Båda sidor kan förstå vilka intressen det handlar om. Ska vi ha mer eller mindre jämlikhet?
Men när det kommer till mer sociokulturellt grundade åsikter – värdefrågor – om exempelvis invandring, feminism och klimat accepterar vi som människor inte alltid andras åsikter som legitima.
Och då blir det lätt inget samtal, bara skrik.
Lösningen på ”polariseringen” är därför paradoxalt nog mer polarisering. Fast i andra frågor. Det är mellanmjölken som är det verkliga hotet.
Låt mig förklara.
I sin fantasiska trilogi ”Landet utanför” (Norstedts 2018) om Sverige under andra världskriget beskriver historikern Henrik Berggren hur man i debatten såg på partiernas roll under 1930-talet.
I korthet ogillade många partiväsendets framväxt. Tidigare regeringar bestod ofta av professorer, höga officerare och ämbetsmän. Dessa såg sig som statsmän – inte partimän.
Men när Socialdemokraterna och Bondeförbundet, dagens Centerpartiet, bröt igenom dök en ny typ av politiker upp. De företrädde öppet olika klassintessen, arbetare respektive bönder. Och deras politik byggde just på att ställa grupper mot varnadra. Idag skulle de nog ha anklagats för att polarisera.
Men det var de som byggde folkhemmet.
På 1990-talet kom en annan politisk metod på modet. Den brukar med ett konstigt ord kallas triangulering. En av de första som provade var USA:s president Bill Clinton, en annan var Storbritanniens premiärminister Tony Blair.
De kallade till och med sina partier New Democrats respektive New Labour.
Strategin, som ofta är missförstådd, bygger på att du erkänner att din motståndare delvis haft rätt. Sedan stjäl du delar av dennes politik, språk och argument. För att slutligen driva din egen politik.
Triangulering är alltså inte att kopiera din motståndares politik rakt av utan kan istället beskrivas som ett slags politiskt snatteri. Du snor godbitarna.
När Tony Blair skrotade Labours impopulära kriminalpolitik sa han att partiet haft fel. De hade bara pratat om brottens orsaker. Men även högern hade haft fel som bara pratat om själva brotten. New Labour pratade därför både om brotten och brottens orsaker.
Fredrik Reinfeldt gjorde exakt samma sak när han i valet 2006 kallade Moderaterna för ”Nya Moderaterna” och stal S-ord som ”arbetarparti” och ”arbetslinje”.
Och nu gör Socialdemokraterna likadant mot SD när man lägger om sin retorik, och historieskrivning, om invandring, feminism och klimat.
Magdalena Andersson tänker alltså besegra Jimmie Åkesson precis som Fredrik Reinfeldt avsatte Göran Persson. Jag utesluter inte att hon kommer att lyckas.
Men jag vill ändå höja ett varningens finger.
Triangulering har nämligen ofta oväntade bieffekter. När du väl vunnit har du inget mandat, ingen politik och snart inget parti.
Strategin är en one-trick-pony.
För till slut sitter alla i varandras knä. Ängsligt sneglande på opinionsmätningar.
Priset för Tony Blair och andra vänsterpolitiker som försökt är att klassklyftor fördjupats och att man tillslut i praktiken regerat på högerpolitik. Priset för Nya Moderaterna blev att SD gick om och att Ulf Kristersson ser ut som en sämre kopia av Jimmie Åkesson.
Alternativet till politiskt snatteri är faktiskt att just polarisera mera.
Tänk om socialdemokraterna istället för att be om ursäkt för invandring skulle säga förlåt för att de inte avskaffade karensdagen när de kunde? Eller införde gratis tandvård? Eller rensade upp i friskoleträsket? Eller höjde statsbidragen till sjukvården?
Och sedan på allvar tog strid för att göra det. Den ökade polariseringen av debatten skulle i varje fall jag älska. Häll ut mellanmjölken.