Spelar ingen roll vad du gör som invandrare
Sverige har misslyckats med integrationen
Sommaren var slut. Jag hade precis fyllt tretton och skulle börja sjunde klass. På väg till skolan i mitt lilla Forshaga, Värmland, gick jag alltid förbi ett bostadskomplex med hyresrätter.
På bygden kallades det för ”Turk City”. Bredvid fanns villorna. De som bodde på ena sidan vägen hade trasigare skor, sämre tandhygien och högre arbetslöshet. De rökte mer och de flesta var födda utomlands.
På den andra sidan var skorna alltid nya, tänderna vita och papporna hämtade från skolan.
Enligt SCB lever hälften av alla barn födda utomlands med låg ekonomisk standard. I Hällefors är det nio av tio. I Forshaga strax över genomsnittet. Det är samma barn som politiken kallar systemkollaps, onda och kriminella. Från vänster till höger skallar ett och samma mantra: bli ”svensk” eller stick.
Sverige har fått någon slags högerextrem-hata-invandrare-psykos. Gator fylls med vita skinheads och riksdagen med rumsrena rasister.
Yasmin, också från Forshaga, ville börja jobba redan som femton år gammal för att sätta mat på bordet. Men ingen anställer en femtonåring med det namnet.
Forshagas fattiga barn ger hela sin framtid åt ett land de älskar. Men det är ett land som inte ger dem någon chans. Trenden i Sverige pekar på att arbetslösheten minskar i takt med högre utbildningsnivå.
Men för just personer födda söder om Sahara ökar arbetslösheten när de studerar efter gymnasiet. Det lönar sig alltså inte att studera för denna grupp.
Systemet vi lever i gör flertalet löften om individens frihet. Men det är ett abstrakt löfte som inte omfattar alla.
Idag är jag 23. Forshaga ser exakt likadant ut som när jag var liten. Vägen till skolan är minst lika fylld av fattigdom som då. På ena sidan gatan var det en hudfärg och på den andra en annan.
Sveriges politiker har aldrig haft ett intresse av att göra något åt saken. Möjligen är barriären mitt i gatan högre idag.
Att ”göra rätt för sig” blir till en billig lögn. För det spelar inte någon roll vad du gör.
Oavsett om du lär dig språket, klär dig svenskt, går svenskt, plattar ut ditt krulliga hår, äter raggmunk och byter namn finns det ändå kvar en misstro. Den känns.
Det krävs krafttag större än att personer ska bete sig mer svenskt. Mycket måste göras. Mitt förslag är att vägen till medborgarskap måste bli enklare.
När människor har bosatt sig i Sverige och börjat arbeta har de gjort sig förtjänta av ett medborgarskap.
Vad mer kan man egentligen kräva? Vägarna in i det svenska samhället behöver bli fler.
I dag går politiken åt motsatt håll, det blir svårare och ställs högre krav för medborgarskap. Det kommer bara leda till att ännu fler än Yasmin tvingas söka jobb hon inte får istället för att gå i skolan.
Vill vi verkligen det?