Nä, Ken behövs inte i Barbies glittriga värld
När ska killarna ge tjejerna lite space?
Jag erkänner. Jag har varit tokig, faktiskt närmast besatt av Barbie.
Visst fanns det andra leksaker, men de var oftast tråkiga och förutsägbara. Men så fanns hon, den vackra, färgsprakande, glittriga. Hon som kom med löftet om att världen var god.
I Barbiedockornas värld var alla snälla och glada. Allt var möjligt. Och ja, det var en plats skapad för oss flickor. Jag minns särskilt en sommar, sent 80-tal. Det var varmt ute, visst badade jag också, var på någon utflykt.
Men det var i husets svala källare som jag, min syster och kusin var mest. Där hade vi vår Barbievärld. Där rann timmarna bort. Kanske var det ren lycka?
Den där pirriga, löftesrika känslan kommer till mig när jag sitter i biofåtöljen för att se den så haussade filmen Barbie. Nu medelålders, med en gedigen feministisk analys innanför pannbenet. Med en stor portion kritisk analys mot allt vad kapitalism, konsumtion och sexism heter.
Kanske är det krocken i förväntningarna som gör bioupplevelsen så kluven. Först ren och skär lycka när filmen formligen suger in mig. För mig tillbaka till en tid där världen tedde sig just så oproblematisk. Så jag vill gå in i skärmen, bli en del av Barbies rosa systerskap.
Men så tar min vuxenblick över. Vad är det för drömvärld där allt handlar om yta? Där kvinnorna bara är lyckade om de också är vackra? Där en pyttig cellulit innebär katastrof?
Kanske är den största besvikelsen för både mig och mitt barn-jag att filmen inte handlar om Barbie, utan om Ken. Han som tröttnar på att vara en biroll och inför tidernas patriarkat.
Kunde inte Barbiefilmen bara få hylla henne – hon som bara vi invigda förstod oss på. För jag menar, hur många andra rum har vi haft som bara är våra?
Det historiskt ovanliga i en storfilm om Barbie måste ju inte bli ett krig mellan könen, där könsrollerna förstärks.
Visst är det bra att barnen av 2020-talet lär sig om lika rättigheter. Men come on, hur många av alla tusen macho filmer går ut på att pojkarna ska backa och ge tjejerna space?
Nä, precis. Exakt noll.
Så varför måste en film om flickors empowerment ställa tjejerna mot killarna?
För när Ken-dockorna blir kränkta, då blir det inte snyggt. Och då gör kvinnorna som de alltid har gjort. De tar ansvar och ställer allt till rätta.
Här blir det tröttsamt, det är jag och mitt barn-jag överens om. Flickor och kvinnor har varit ensamma på barrikaderna länge nog. Krigat i motvind för jämställdhet. Tagit ansvar för feminismen. Kan inte Ken och hans pojkar komma in i matchen och sluta vara kränkta över att inte ha exakt all makt i alla lägen?
Snubbarna kan väl åtminstone låta vårt trygga Barbie-rum vara.