Medias självcensur om SD måste få ett slut
Inget annat parti har en sådan räkmacka
I går var jag med om något spännande.
Jag diskuterade SD:s inflytande över den kommande regeringen med socialkonservativa Samtidens Dick Erixon i TV4:s Nyheterna och kritiserade Liberalernas brist på ryggrad.
Då vänder sig plötsligt programledaren till mig och utbrister: "Nu är inte Liberalerna här och kan försvara sig".
Helt sant, Liberalerna var av allt att döma på Tidö slott i Västmanland. Men jag tror kanske hon skrev ett stycke TV-historia.
Partier brukar få tåla det mesta, särskilt i debatter. Vilket är ganska logiskt eftersom deras affärsidé är att utöva makt över oss andra. Och med makt följer granskning, kritik och frågor från media.
Utom när det kommer till Sverigedemokraterna då – för de tål ingenting.
SD är i princip "aldrig här och kan försvara sig" eller "skulle nog inte hålla med om den beskrivningen". Inget annat parti har en sådan medial räkmacka.
Det var naturligtvis föredömligt rättvist av TV4 att tillämpa samma logik på Liberalerna som allt fler journalister har börjat göra mot SD. Men det belyser indirekt SD:s särställning.
För även om jag varit med i många TV-debatter har jag aldrig upplevt det tidigare.
Johan Pehrson brukar nämligen få försvar sig själv. Och killen vid grillen ser lika glad ut för det. Liksom de flesta övriga partiledare.
När jag för några år sedan skrivit att Annie Lööf var "till höger om Djingis Khan" hälsade hon glatt "Djingis" när jag strax efteråt sprang på henne i Aftonbladet-TV:s smink. Och Ulf Kristersson deltog engagerat i Aftonbladets ledares säkerhetspolitiska podcast Höjd beredskap för att diskutera Kina trots att vi några dagar dessförinnan hade kritiserat honom.
Politiker är i regel väldigt professionella och kan skilja på sak och person.
Undantaget är just Sverigedemokraterna. Om man granskar eller kritiserar dem får man efteråt vada i en flod av exkrement i sociala medier, via brev och på telefon.
Jag tror att det främst är detta som skapat den självcensur som gör att SD inte längre kan kritiseras offentligt utan brasklappar. Både redaktörer och reportrar vet att om de inte lägger in ett "men SD skulle nog inte hålla med" så får de ett drev efter sig.
Och SD:s drev är i trollfabrikernas tid inte att leka med.
Detta påverkar särskilt public service men jag vill nog påstå att självcensuren idag är betydligt mer utbredd än så. Och detta är ingen hemlighet. Enligt journalistförbundet har nästan var tredje journalist blivit hotad under de sista tolv månaderna och var femte har undvikit vissa ämnen i rädsla för trakasserier. Men siffrorna är från 2019 och läget är med all säkerhet värre idag.
I maj 2020 tillsatte regeringen en utredning om ett förstärkt straffrättsligt skydd i spåren av den ökade hotbilden mot bland andra journalister. I januari i år var den färdig och föreslog vissa straffskärpningar. Utredningen lyfter fram just den ökande självcensuren i hotens och hatets spår som ett stort problem för demokratin.
Situationen är fullständigt befängd.
SD är på väg att bli ett regeringsparti eller semiregeringsparti. Ändå glider de runt i sin offerkofta och klarar sig undan granskning och kritik eftersom de har etablerat ett slags digitalt våldskapital som får folk att hålla igen, både kring partiet och dess frågor.
SD måste avmystifieras.
Media bör vägra acceptera den särbehandling SD kräver utan ställa partiet till svars för hur dess svans och deras trollfabriker agerar.
Jag tror lösningen ligger närmaste till hands än vad många kanske tror. SD gör idag anspråk på att vara ett parti som alla andra, journalistiken måste börja behandla dem precis så.
Om de inte "är här och kan försvara sig" i debatten får de väl skriva en debattartikel som alla andra.