Kristersson har gett bort sina väljare till Åkesson
En ny politisk stam har uppstått i Sverige: ”Magdaliberalerna”
Det börjar bli slitet nu, citatet av president John F. Kennedy från 1961: ”Den som söker makten genom att rida på tigerns rygg, slutar ofta i dess mage.”
Den som tror sig kunna kontrollera auktoritära krafter blir till slut dess offer.
Som det Republikanska partiet i USA. De trodde sig kunna styra Trump. Eller de borgerliga partier som trodde att SD var möjliga att tämja.
Det blev inte så.
I veckan presenterade Dagens Nyheter en stor genomgång av opinionen som visade att stödet för de tidigare allianspartierna halverats sedan Fredrik Reinfeldt var statsminister.
Bygg en moské baby, bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby
Då samlade M, KD, L och C tillsammans 53 procent av väljarna. Idag är det 26.
– Borgerliga mittenväljare har blivit hemlösa, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, till DN.
Ulf Kristerssons samarbete med SD har lett till väljarflykt åt två håll. Dels har mittenväljare gått till Socialdemokraterna, dels högerväljare till Sverigedemokraterna.
Den första gruppen, vi kan kalla den Magdaliberaler, avskyr SD:s fascistiska och rasistiska idéer. Alltså partiets själva kärna.
Magdaliberalerna vill inte ha det auktoritära systemskifte som pågår, inte att Sverige ska bli slutet och nostalgiskt land, inte minska den personliga integriteten, införa angiverilagar, motarbeta civilsamhälle och folkbildning eller hylla koranbränningar.
De är inte sossar i traditionell mening, men just hemlösa.
För Magdaliberalernna handlar liberala idéer om mer individuell frihet, inte mindre. Som i Moderaternas officiella vallåt "Flyter" från 2010 av Mange Schmidt.
"Bygg en moské baby, bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby"
I det valet fick Moderaterna 30 procent, mer än hela borgerligheten idag.
Den andra gruppen har istället lämnat högerut, till Jimmie Åkesson.
Är någon förvånad? Sedan 2018 har nästan all politisk kommunikation från Moderaterna gått ut på att ge SD rätt.
Idag går det knappt att se skillnad på moderata riksdagsledamöter och SD-troll i sociala medier. Det är inte normalt. Och politiken har påverkats på djupet. Ta angiverilagen som exempel.
När SD väckte dessa tankar 2018 sa Tobias Billström, då gruppledare i riksdagen:
– Att införa ett angiverisystem, som en del av det här kommer tyvärr att skapa en osund relation mellan medborgarna i ett land där man har detta. Det hör inte hemma i Sverige utan är mer något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea eller andra auktoritära stater.
I dag är han utrikesminister i den regering som tänker införa en version av exakt detta. Kanske inte konstigt att en och annan moderat väljare funderar på vad mer SD egentligen haft rätt i hela tiden.
Faktum är att hela iden om samarbete med SD avvisades på motsvarande sätt av Moderaterna. Som när Ulf Kristersson åkte hela vägen till förintelseöverlevaren Hedi Fried för att markera avstånd till Jimmie Åkessons parti.
– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap, berättade hon för DN.
När Moderaterna inte långt därefter kovände i frågan hade de ett himla sjå med att förklara varför löftet till Hedi Fried inte gällde. Det var Allians-Ulf som lovat, inte Moderat-Ulf.
Ordet ”aldrig” var mer flexibelt än man först kunnat tro.
Efter valet 2022 har väljartappet till SD bara fortsatt. På valdagen samlade M, KD, L och C tillsammans 35,7 procent. Idag är det tio procentenheter lägre.
Om dagens opinionssiffror skulle bli valresultat förlorar en stor del av Moderaternas politiker sina platser. I riksdagen men även i kommuner och regioner. Vill man verkligen fortsätta så här?
Svaret man får internt i Moderaterna är att så länge partiet har regeringsmakten kommer ingen att utmana partiledaren. Men är det verkligen sant? Hanif Bali, som en gång var djupt insyltad i Moderata ungdomsförbundets interna strider, har i sin Expressenkolumn redan börjat undergräva Ulf Kristersson.
”Frågan är om han är rätt man för uppgiften” skriver Bali om partiledaren.
Och det är naturligtvis egentligen ett påstående.
”Den som söker makten genom att rida på tigerns rygg, slutar ofta i dess mage” sa Kennedy.
Fast hur tar man sig egentligen ur en mage när man väl hamnat där? Det finns i princip två sätt, inget av dem är särskilt tilltalande.
Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. Det är första gången Tidölaget möter väljarna sedan regeringen tillträdde och många kommer nog att se det som ett bra tillfälle att tala om för Ulf Kristersson vad man tycker om hans insatser hittills.
Det intressanta är att allt detta hänt mot bättre vetande.
Konservativa och liberala partier har återkommande genom historien försökt tämja extremhögern och regera med stöd av dem. Det har alltid slutat på samma sätt.
Det är därför Magdaliberalerna lämnar. De vet hur pjäsen slutar.
Nästa steg, om det går som det brukar, är att Jimmie Åkesson själv blir inbjuden till regeringen och sedan tar makten. Moderaterna kan då se fram emot att vara ett av flera småpartier på den borgerliga sidan.
Både Liberalerna och Centerpartiet var en gång dominerande inom borgerligheten, sen tappade de initiativet och samlar idag bara en rännil av sitt tidigare stöd.
Vi var många som varnade för vad SD-samarbete skulle betyda i praktiken. Vi blev då anklagade för att ”brunmåla” och ropa ”vargen kommer”. Nu har varningarna blivit verklighet.
Ulf Kristersson har i praktiken gett bort en stor del av sina kärnväljare till Sverigedemokraterna.
Åkesson har inte ens sagt tack.