Sisyfos i ruinerna av kapitalismen
Portugisiska sångerskan Mariza sjunger smäktande fadosånger på nya CD:n ”Terra”. De vackra melodierna träffar själen och jag försjunker ned i en sorts allvarsam glädje. Vemodet är en blandning av längtan och saknad.
Religionspsykologen Owe Wikström ägnar sin senaste bok ”Till längtans försvar eller
vemodet i finsk tango” åt just
vemodets existentiella dimensioner. Han talar om ”vemodets förlängningar” såsom exempelvis meningen, ansvaret, friheten och döden.
Wikström skriver intressant om att den gamla Sisyfosmyten i Albert Camus version har fått helt andra förutsättningar i dag.
Sisyfos kämpar tappert med att få en stor sten över en bergskam och varje gång han är på väg att lyckas rullar stenen tillbaka mot honom själv. Sisyfos får gå tillbaka ned i dalen och börja om igen.
Så kan tillvarons meningslöshet uttryckas men också bli en injektion till kampen som livshållning. Sisyfos ger sig inte. Han vidhåller möjligen tillvarons meningslöshet men gör det med resning.
Hur skulle det gå för Sisyfos
i dag? Owe Wikström pekar på att samtidens Sisyfos har fullt sjå med att förstå var han alls befinner sig och kämpar med att inte förgås av kluvenhet och osäkerhet.
”Avsaknaden av fundament är lika tydligt som halkandet. En skenbart tydlig bas har ersatts av ett halt underlag”, skriver Wikström.
Det är en bra bild för vår tid som präglas av kortsiktighet och ryckighet, där inget tycks bestående. Allt kan göras men allt kan också ändras över en natt.
Just otryggheten, att faktiskt inte alls veta hur nästa dag ska bli, är något nutidsmänniskan brottas med. Sisyfosmytens drag av upprepning tycks nästan som ett ideal att längta till. Existentialisternas uppgörelse med ledan känns alltmer avlägsen. Tänk om man ändå kunde känna igen sig, är väl snarare nutidsmänniskans missmodiga replik.
Vemodet hör hösten till.
Men kanske också till den krackelerande konsumismens tid?
Vi har lovats kickarna. Vi har lockats med njutning för stunden. Men när allt försvinner över en natt finns bara den ensamma människan kvar och hon faller igenom de allt större revorna i trygghetssystemen.
För några år sedan spelades Jonas Gardells pjäs ”Människor i solen” på Dramaten. Jag minns den formidabla Sif Ruud i en av huvudrollerna. Hon spelade en gammal judinna som hade flytt från koncentrationslägret. Hon gick omkring med sin färdigpackade resväska, ständigt beredd om Mästaren skulle komma och ta henne med.
Men, tänker hon, kanske har han redan kommit och hon fick inte följa med? Hon är dömd att stanna kvar.
”Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört”, säger den gamla kvinnan i pjäsen.
En gång var det politiken som formulerade löftet om frälsning, det vill säga hoppet om ett annat samhälle, om en ny värld.
I spåren av den extrema ekonomismens fokus på den vinstmaximerande egoisten har känslan för det gemensamma trängts undan. Det enda kollektiva som återstår är den förtingligade tillvaron där vi alla ska sträva efter att bli vårt eget varumärke. Sisyfos är fullt upptagen med att fixa rätt logga till sin sten.
Alltmedan berget förvandlas till en grushög.
Men kanske kan det ur denna kapitalismens och girighetens kris växa fram en vilja till förändring.
Vem formulerar hoppet? Vem förmår förvandla saknaden till längtan efter något nytt?
Häri ligger politikens möjligheter. Den vilsna Sisyfos måste åter få se konturerna av bergskammen och känna fast mark under sina fötter.