65 års fängelse för en demonstration
Aung San Suu Kyi, ledare för Burmas demokratirörelse, har suttit isolerad i sitt hem i Rangoon sedan 2003.
Bara några få personer har fått militärjuntans tillstånd att besöka henne: en läkare, några partikamrater och vid ett fåtal tillfällen sändebud från FN.
Militärposteringarna utanför hennes hem har blockerat andra försök. När en grupp munkar lyckades tränga igenom vägspärren förra hösten var det första gången Aung San Suu Kyi sågs offentligt på fyra år.
På nyårsafton lyckades hon ändå sända ett budskap till sina landsmän. Hon hängde upp ett rött tygstycke på fasaden till sitt hus med texten ”Agera beslutsamt i folkets och nationens intresse”. Ett citat från hennes far Aung San som ledde befrielsen från det brittiska
kolonialväldet.
Sedan orkanen Nagris i maj ödelade stora delar av södra Burma har militärjuntan gjort allt för att stärka sitt grepp om landet. Alla försök till offentliga protester har kvävts. De som ledde demonstrationerna mot diktaturen på hösten 2007 har dömts till extremt hårda fängelsestraff.
En av dem som dömdes allra hårdast var Min Ko Naing. Han är en av Burmas mest kända demokratiaktivister. Han gick i spetsen redan 1988, när juntan var nära att falla under trycket av massiva folkliga protester. Den gången dömdes Min Ko Naing till 16 år i isoleringscell.
Den här gången skrevs straffet till 65 års fängelse. Flera andra aktivister dömdes lika hårt.
Med domarna visar generalerna som styr landet att de inte tänker lämna något åt slumpen. Nästa år, 2010, har juntan utlyst
ett allmänt val. De tänker välja ett nytt parlament där 25 procent av platserna alltid måste tillfalla militären. Genom att hålla demokratirörelsens ledarskap inspärrat, och slå ned brutalt mot alla offentliga protester, tänker juntan säkra resten av platserna i parlamentet.
Vårens folkomröstning om en ny konstitution gav en fingervisning om upplägget. Trots att Nagris drabbat miljoner av landets invånare uppgav juntan att röstdeltagandet var 99 procent. Och 94 procent hade röstat för den nya konstitutionen.
De brydde sig inte ens om att bluffa på ett trovärdigt sätt.
På det viset är det senaste årets utveckling ett nytt underbetyg åt det internationella samfundet. Efter naturkatastrofen i maj valde många regeringar att skicka humanitärt bistånd till Burma, men de har inte på något sätt lyckats påverka juntan att mildra greppet om den egna befolkningen. Tvärtom finns det mycket som tyder på att juntan kunnat använda de nya resurser som förts till landet för att stärka sin egen makt.
Frågan är nu om folket orkar resa sig ännu en gång. Om de på nytt vågar gå ut på gatorna och protestera.
De demokratiaktivister jag talat med är osäkra på svaret. De är ofta uppgivna. Ändå hoppas de att förändring ska ske och de
arbetar intensivt för att stärka sina egna nätverk inne i landet. Om det finns någon realism i de förhoppningarna är dock osäkert.
Om det ska hända något måste det ske i god tid innan valet 2010.
Det kan bli ett intressant år i Burma.