Kapitalismen kraschar kärleken

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-29

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Ensamheten är en cancersvulst i vårt samhälle”, hör jag debattören och journalisten Dan Josefsson säga på Bokmässan i Göteborg. Han och psykoterapeuten Egil Linge har kommit ut med boken ”Hemligheten – från ögonkast till var­aktig relation” (Natur & Kultur).

I bokfloden från årets bokmässa framträder just behovet av att få hjälp med relationer. Nutidsmänniskan tycks ha svårt med kärleken – inte med sex, lyckokickar eller njutning för stunden, utan svårt med varaktiga djupa relationer.

I Sverige lever cirka 2,5 miljoner människor i ensamhushåll. Över 1,5 miljoner av dessa har knappt någon kontakt med sin familj. Omkring 200?000 uppger att de inte har några vänner.

En gång i månaden sitter jag som jourhavande präst via telefonjouren. Människor ringer SOS Alarm och centralen i Norrköping kopplar samtal till präster som sitter uppkopplade runtom i landet hela natten. Det går två minuter från att jag lagt på luren och det är dags för nästa samtal. Det ringer i ett. Så håller det på natt efter natt.

Alla sorters människor ringer, unga och gamla, infödda svenskar och invandrare, män och kvinnor. Många bär på väldig ångest. Psykiatrins nedmontering visar sig tydligt. Andra kämpar med missbruk. Slående är alla kvinnor som dricker för mycket. Men påtagligt många är just ensamma. De har ingen att prata med. De längtar efter sammanhang som går utöver dem själva.

Ensamheten hör till västerlandets stora sorgebarn. Vi har allt men ändå inte. Överflödet av prylar får ersätta våra brustna relationer. Alla erbjudanden om terapi, livsstilscoachning och självförverkligandekurser säger att vi måste förändra oss själva, inte samhället.

Om det ena samtalsämnet i vår tid är ensamheten, är det andra finanskrisen. Banksystemet i USA faller ihop, börserna faller och förtroendet för samhällsekonomierna kraschar. Girigheten har grävt sin egen grav.

Kanske hör dessa två samhällsfenomen – ensamheten och girigheten – ihop?

”Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen”, hävdade en gång Franz Kafka. Hans provokativa liknelse binder samman sådant som vi vanligtvis brukar skilja åt – det ekonomiska och det existentiella.

Min lärare på universitetet, professorn i tros- och livsåskådningsvetenskap Per Frostin, skrev en gång en essä med rubriken ”Kapitalismen kväver kärleken”.

Frostin var den teolog i Sverige som förde in den radikala befrielseteologin från södra Afrika och Latinamerika i vår svenska kontext. Han efterlyste ett kyrkligt och samhälleligt samtal om ekonomismens och konsumismens påverkan på inte bara samhälls­solidariteten utan också på vår förmåga att upprätta kärleksfulla relationer, ingå äktenskap och idka familjeliv. Hans essä publicerades för tjugo år sedan men känns mer aktuell än någonsin.

Vår tids kvartalskapitalism är inte bara ett nyliberalt ekonomiskt system utan också en ideologi med en människosyn som säger: satsa på dig själv, sök största möjliga vinst för din egen skull.

Dess ideal är själva motsatsen till solidariteten och kärleken. Den kalkylerande egoismen bryter ned både samhällsekonomier och medmänskliga relationer.

Västvärldens kris är både ekonomisk och existentiell.

PS. På söndag kväll pratar jag och prästen Ewa Lindqvist Hotz med Gudrun Schyman och Bengt Westerberg om kärlek. I Seglora smedja klockan 17.00 (Skånska gruvan, Skansen).

Följ ämnen i artikeln