Vi mår nog inte bra av att allt är offentligt
Nej, det blev inget spektakel. Det blev bara så vackert, så ljust, så varmt och fint och värdigt”, skrev Aftonbladets Kerstin Nilsson i går i sin rapport från Englas begravning.
Som väntat gjorde Sveriges television en värdig sändning.
Kamerorna höll sig på respektabelt avstånd, inga närbilder på sörjande och när det var dags för familjens avsked vid kistan lämnade SVT begravningsgudstjänsten.
Somliga förfasar sig över att en familjs privata sorg blivit offentlig.
Som om sorg och begravningar inte alltid har innehållit både privata och offentliga dimensioner.
Alla kyrkans gudstjänster, även begravningsgudstjänsterna, är offentliga.
Förr i tiden bar man sorgband för att offentligt kungöra sin sorg.
I dag har sorgbandet blivit medialt.
Vid kriser och katastrofer blir vi nedringda på redaktionerna av anhöriga som vill tala ut om sin förtvivlan.
Behovet av att dela inte bara glädjestunderna utan också livet när det ter sig som allra mörkast är djupt mänskligt.
I dagens individualiserade samhälle gestaltas ömsesidigheten i vårt kollektiva sörjande.
I den meningen är det bra att sorgen inte privatiseras.
Samtidigt finns det en narcissistisk baksida av upphävandet av gränsen mellan privat och offentligt.
Det är som om människors sorg inte finns om den inte har lyfts fram i medierna.
Förförelsen i att bli bespeglad medialt är stark.
Det är tveksamt om vi i längden mår bra av att allt ska vara offentligt.
Vi gifter oss i medierna, vi opereras i medierna, vi talar ut om våra äktenskap i medierna, vi älskar i medierna, vi sörjer i medierna, ja, vi till och med dör i medierna.
Bloggkulturen är det yppersta uttrycket för dagens narcissism. Allt ska fram.
Här finns i debatten drag av elitism.
Varför det i somligas ögon är rätt att den store regissören fläker ut sitt privata liv i en tjock bok medan det är förfärligt att Englas familj låter sin privata sorg bli offentlig är svårbegripligt.
Ändå är det kanske just i en sådan tidsanda som kyrkorna och religionerna bör hjälpa människor att värna sin integritet i stället för att underlätta offentligheten?
Kyrkan är proffs på att hantera sorg och kris.
Mediala begravningar kan göra vilken kyrkoherde som helst salig inför chansen att visa på det fantastiska arbete som sker runtom i församlingarna.
Men bortom reklampotentialen finns behovet av att skydda själen från osund exploatering.
Nutidsmänniskan borde få uppleva sig insatt i ett sammanhang som går utöver henne själv utan att det måste innebära ett upphävande av den privata sfären.
Det är hög tid att predika frihet som relation men inte nödvändigtvis som offentlighet.
I den gamla folkrörelse-
demokratin övades empatin i mötet med Den Andra i studiecirkeln, i fackklubben eller kyrkan.
Människan sågs som relationell och de sociala banden flätades starka.
I dag är det annorlunda.
Via tv-kameror och fotoblixtar gestaltas visserligen en sorts sammanhang, men när strålkastarna släckts står individen ensam kvar på scenen.
Publiken har gått hem.
Offentlighetens perspektiv är lika kortsiktigt som börsspekulationens. Vi behöver rum för långsiktigheten där de sociala banden kan bestå bortom medialiseringens flyktighet. Medborgarskapets hälsning lyder: Vi ses i morgon igen. Vi lever i varandras sällskap.
Medmänskligheten behöver evighetens blick.