Ingen orkar slåss för de sjukskrivna
Följetongen om Försäkringskassans förfall rullar vidare. I veckan rapporterades att 10 000 fattigpensionärer fått vänta hela sommaren på bostadstillägg och att många föräldralediga blivit utan föräldrapenning. Försäkringskassan förklarar det hela med personalbrist och omorganisation. Kanske borde det också nämnas att myndigheten sparat bort tusentals tjänster de senaste åren.
Försäkringskassans problem med att betala ut ersättningar är ingen slump. Bristande omsorg om de gemensamma trygghetssystemen är ett viktigt inslag i regeringens politik för att fördjupa klyftan mellan de som jobbar och de som inte gör det.
Tillsammans med de skärpta kraven för sjukskrivning skapar det ett samhällsklimat där rädslan för att hamna utanför arbetslivet växer. Aftonbladet har i en lång rad artiklar visat hur de nya reglerna slår: Hur svårt sjuka får sin sjukpenning halverad över en natt och hur arbetsskadade tvingas gå till socialen för att få hjälp. Efter sex månaders sjukskrivning är risken numera stor att man blir av med jobbet.
Trots detta finns det i dag ingen bred proteströrelse som slåss för de sjukskrivnas rättigheter.
Ilskan finns. Läs tidningarnas insändarsidor eller lyssna på Ring P1. Den märks också i alla de, inte sällan förtvivlade, läsarreaktioner som följer Aftonbladets artiklar om det nya tuffa Sverige.
1996 ledde Therese Rajaniemi upproret mot den socialdemokratiska regeringens försämringar i a-kassan. Är tiden för sådana uppror över? Skvallrar de uteblivna protesterna om en större samhällsförändring; den kris för demokratin som också syns i krympande medlemsantal för de gamla folkrörelserna och de politiska partierna?
Nej, svarar Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet. I sin bok ”Jourhavande medborgare” (Studentlitteratur) beskriver han ett medborgarskap i ständigt stand by-läge, som väcks till liv vid upplevda missförhållanden. De som talar om demokratins död ser inte det engagemang som finns utanför de traditionella organisationsformerna. Samhällsengagemanget är fortsatt starkt, säger Erik Amnå till Svenska Dagbladet.
Sommarens proteststorm mot FRA-lagen stärker hans tes.
I så fall är kanske bristen på protester mot den försämrade sjukförsäkringen ett undantag. Det är inte svårt att förstå att den som själv är sjuk inte har kraft nog att organisera uppror. Däremot att så få visar solidaritet med de som blivit sjuka. Har regeringens retorik om sjuka som lata redan fått fäste?
Märkligt är också att ingen av de existerande folkrörelserna gör sig till språkrör för de sjukskrivna och förvaltar deras ilska. I samband med att riksdagen i början av sommaren beslutade om de nya reglerna genomförde ett antal LO- och TCO-förbund namninsamlingar. Sen har det varit tyst.
Oppositionens kritik mot sjukreglerna stannar vid just kritik, något motstånd utanför riksdagen bedriver man inte.
För beslutsfattarna är det en signal om att det är relativt riskfritt att angripa sjukskrivna. Grönt ljus för socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson alltså. Och sannolikt tuffare tider att vänta för den som blir sjuk.