Kärleken segrar till slut
Nyligen slängde någon in en rökbomb i RFSL:s lokal i Borås. Hatbrotten mot homosexuella ökar. Enligt Brottsförebyggande rådet hade 18 procent av de anmälda hatbrotten 2008 homofoba motiv.
I Litauen har parlamentet antagit en lag som förbjuder positiv information om homo- och bisexualitet till ungdomar. Årets Prideparad i Moskva slogs brutalt ned av polisen.
I våras blev RFSL:s ordförande Sören Juvas misshandlad
i Moldavien i samband med Pridefirandet.
Förtrycket pågår mot homo-, bi- och transpersoner runtom i världen liksom här i Sverige. Kampen mot homofobin är på intet sätt över.
Det kan vara viktigt att påminna om när nu Svenska kyrkans riksdag, kyrkomötet, samlas för att ta ställning till ett samkönat äktenskapsbegrepp och vigselfrågan.
Med stor sannolikhet röstar kyrkomötet på torsdag för homosexuellas rätt att ingå äktenskap och ja till att behålla vigselrätten. Det är ett historiskt beslut. Lika viktigt som en gång beslutet att tillåta kvinnor att bli präster.
Somliga har gjort gällande att beslutet tas i alltför stor brådska och handlar om kyrklig underdånighet gentemot statsmakterna.
Det är rent ut sagt nonsens. Diskussionen om homosexualitet har pågått i flera decennier inom kyrkan. Redan 1972 tillsatte Biskopsmötet en utredning under ledning av Holsten Fagerberg som ledde till boken ”De homosexuella och kyrkan”. Där proklamerades bland annat att det inte skulle föreligga några hinder för en homosexuell att inneha kyrklig tjänst.
Ännu var homosexualitet sjukdomsklassat av samhället. Först efter en ockupation av Socialstyrelsens trappa och en modig generaldirektör, Barbro Westerholm, ströks homosexualitet ur sjukdomsregistrets lista över mentala rubbningar.
I både kyrka och samhälle har sakta men säkert de homofoba attityderna övervunnits till förmån för idén om alla människors lika värde. Partnerskapslagen infördes. Kyrkan har under många år välsignat ingångna partnerskap. I våras sa Sveriges riksdag ja till en könsneutral äktenskapsbalk. Och nu är det äntligen dags att slå fast det som stått i så många teologiska dokument genom åren, att kyrkan bejakar de homosexuellas vilja till långvariga relationer likaväl som de heterosexuellas.
Historien är dock sällan rätlinjig. Jag minns när ärkebiskop Bertil Werkström i ett svar på den statliga utredningen ”Homosexuella och samhället” deklarerade att kristna homosexuella måste rådas att leva i celibat. Jag läste då teologi i Lund och debattens vågor gick höga.
Samtidigt kämpade systrar och bröder i den inomkyrkliga HBT-rörelsen för rätten att få vara den man är. Och andra, både präster och förtroendevalda, slöt upp i kampen.
I Storkyrkan höll domprost Ludvig Jönsson en nattvardsmässa i samband med homosexuella frigörelseveckan 1981 (föregångare till Pridefestivalen).
”Om evangelium fick bryta in i våra samveten och i våra kyrkor och församlingar och skaka av oss alla våra falska moralismer. Allt är försonat, och du får vara den du är!”, förkunnade Jönsson på temat ”Befriad kärlek”.
Måtte detta evangelium ljuda från kyrkomötet 2009. Vi är då många som kommer att utbrista: Äntligen!