Regeringsskiftet ger direktörerna en chans
Den här veckan öppnar riksdagen, och Sverige får en ny regering. Att det kommer att bli en skakig resa har knappast undgått någon.
Det parlamentariska läget kommer att kräva omprövning och ödmjukhet från många. Inte bara Stefan Löfven och hans ministrar. Men det är inte bara i riksdagen som samarbetsklimatet skulle kunna förändras.
Den avgående regeringen har nämligen haft svårt att lyssna in andras synpunkter, också när de kommit från andra än den politiska oppositionen.
Särintressen
Fredrik Reinfeldt har under sina åtta år som statsminister arbetet med den uttalade hållningen att inte diskutera med intresseorganisationer eller företrädare för olika grupper. Särintressen, brukade han säga.
De storslagna kommissioner regeringen inrättat blev aldrig scenen för verkliga samtal.
Den avvisande attityden - som utgör ett brott med svensk politisk tradition - stannade inte på statsrådsberedningen. När den svenska arbetsmarknaden stöptes om i grunden överlät till exempel Sven-Otto Littorin åt sin hårdföra statssekreterare att sköta de rapsodiska kontakterna med fack och arbetsgivare.
Arga direktörer
Kanske är det inte förvånande att de fackliga organisationerna haft svårt att nå fram till Reinfeldts regering. Men faktum är att också direktörerna är arga.
Nestorn bland svenska direktörer, Sverker Martin-Löf, förklarade för ett par år sedan att Reinfeldt och Borg inte förstod näringslivets frågor. Andra företagsledare har varit precis lika hårda.
Stefan Löfven kommer att ha en annan inställning. Han har lovat att inrätta ett "innovationsråd" under ledning av statsministern själv. Han tänker tillsätta en "industrikansler" - en utomordentligt fånig titel - med ansvar för återindustrialisering av landet.
Dessutom har han tagit varje tillfälle att framhålla sig som en man med erfarenheter av breda uppgörelser.
Industrins roll
Ett nytt samtalsklimat innebär självfallet inte att näringslivet kan få alla sina krav tillgodosedda. Så fungerar som tur är aldrig politiken. Men det skulle kunna innebära en annan på framför allt industrins roll.
Den stora frågan är om näringslivet tänker ta den utsträckta handen.
Det har gått över 20 år sedan dåvarande arbetsgivarorganisationen SAF beslutade lämna alla statliga myndighetsstyrelser. Sedan dess har inte minst socialdemokratiska regeringar försökt återupprätta en nationell dialog, oftast med klent resultat.
I stället har allmänheten fått möta näringslivet som politisk kampanjorganisation och ideologisk banerförare för marknadsliberalismen på samhällets alla områden.
Törs hon?
Mycket lite tyder på att det skulle vara de riktiga direktörerna som valt att ställa sig utanför samhällsutvecklingen. Tvärt om verkar en grupp politiskt motiverade tjänstemän på SAF:s och Svenskt Näringslivs kontor ha fått avgöra tonen.
Direktörernas självvalda utanförskap har inte gynnat näringslivet i stort, eller Sverige.
Regeringsskiftet i Rosenbad ger Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne en chans att göra upp med de senaste 20 årens tradition. Frågan är om hon törs. Och om hon vill.