Välfärdens problem behöver nya S-svar
En sak tycks ha levt kvar i Moderaterna även efter det att Fredrik Reinfeldt avgick: önskan att skriva om partihistorien.
Egentligen kan man inte klandra M, de har varit på det reaktionäras sida i årtionden. Kanske var det till och med någon som trodde på dem när de för något år sedan påstod att de alltid varit för allmän rösträtt och emot apartheid.
Nu senast var det Ulf Kristersson, en bleksiktig efterträdare till Anders Borg, som var ute i ett liknande ärende. I en debattartikel i Dagens Nyheter låter Kristersson meddela att de borgerliga partierna utvecklat den svenska modellen och att det i dag är M som värnar modellens ideal.
Att ett parti som punkterat a-kassan och sjukförsäkringen i syfte att kunna sänka skatterna för välbeställda kan skriva så där är ju lite roligt.
Men på en punkt har Kristersson faktiskt rätt och det är han skriver följande: ”Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet.”
Vad är det tidiga 1900-talets politiska projekt? Vi får nog säga välfärdsstaten.
En välfärdsstat är en stat som omfördelar resurser till alla medborgare, en stat som ska skapa rättvisa, jämlikhet och frihet för alla samhällets individer. En sådan stat önskade socialdemokratin bygga, och i partiprogram från 1900-talets mitt talar partiet om att staten måste få ökade uppgifter för att förändra maktrelationer.
Under 1970-talet firade de socialpolitiska reformerna stora triumfer. Man förändrade maktrelationer i realiteten, men ytterligare något årtionde senare fick Socialdemokraterna hålla i nedskärningar.
Sedan tog högern initiativet. Välfärden och den offentliga sektorn var för stor, för dyr, för stel. Carl Bildts ministär betydde att privata företag fick driva äldreomsorg och förskolor.
Sedan kom friskolorna, skolpengen, vården privatiserades, lagen om valfrihet infördes. Och, förstås, vinstfest för ägarna.
Ett hisnande spårbyte, och staten förändrade maktrelationer. Något framgångsrikt motvärn lyckades aldrig S anlägga. Och, det är väl värre, någon ny egen idé om hur välfärdsstaten ska se ut i framtiden har man inte heller lyckats formulera.
När vi nu skriver 2016 ser vi hur privata oligopol etablerats, hur stelbenta byråkratier har ersatts av andra och välfärdsdirektörer med borgerlig partibok blir rika på våra skattepengar.
Folk vill inte se vinstfester, men de vill ha valfrihet. Samtidigt utmanas välfärden av personalbrist och att det inte finns pengar nog till att hålla dagens kvalitet.
Nya moderata privatiseringar löser inte det där. Men vilka svar – egna svar – har socialdemokratin?
Kort sagt: Hur förändrar vi maktrelationer i dag?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.