S går snart under skammens gräns
Uppdaterad 2015-11-10 | Publicerad 2015-11-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Före detta biståndsminister Pierre Schori myntade en gång uttrycket ”skammens gräns” för biståndet. FN:s mål är att rika länder ska ge minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, BNI, till utveckling i fattigare länder.
Att gå under detta vore en nationell pinsamhet för ett rikt land som Sverige.
I Sverige har vi högre ambitioner. Efter hård kamp från folkrörelser, kyrkor och frivilliga ger vi en procent i bistånd. Vi har kunnat bidra till utveckling, fred och stabilitet i en lång rad länder i hela världen. Barn har fått vacciner och rent vatten, fler har gått i skolan, fått sjukvård och lyfts ur fattigdom. Kvinnor har fått förlossningsvård och vi har kunnat bekämpa smittsamma sjukdomar.
Vill visa en positiv Sverigebild
Allt har inte varit bra, ibland har saker gått fel, men svenskt bistånd räddar liv och bygger samhällen.
Vi kallar oss ibland en moralisk stormakt men vi har även använt biståndspolitiken till att bygga upp en positiv Sverigebild i utlandet. Detta är självfallet en stor säkerhetspolitisk tillgång och det gynnar vår handel med andra länder.
Finansdepartementet har aldrig varit särskilt förtjust. Enprocentmålet har gjort att biståndet ökat utan att finansministern kunnat lova bort pengarna till annat eller täcka hål i budgeten. Därför har man sedan länge trixat med så kallade ”avräkningar”. Dessa är tillåtna enligt internationella normer men betyder i klartext att man tar pengar från biståndet för att finansiera saker i Sverige. Ungefär åtta miljarder, eller var femte biståndskrona går i dag till flyktingpolitiken.
Under ”skammens gräns”
Nu vill Finansdepartementet ha ännu mer, det talas om så mycket som 40–50 procent av hela biståndsbudgeten, alltså långt under ”skammens gräns”. För de människor i utvecklingsländer som går i skolor eller får sin sjukvård via svenskt bistånd vore det självklart en katastrof.
För 2016 har regeringen tecknat biståndsavtal för 19,5 miljarder. Delar av dessa avtal måste brytas om Finansdepartementet ska få som de vill. Dessutom behöver man ta en stor andel av de pengar som i dag går till FN. Eftersom vi är femte största givare till FN får det mycket stora konsekvenser.
Sätter fattiga mot varandra
Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet alltså inte berättar är att FN-organ som UNHCR, som driver alla flyktingläger, och World Food Programme, som ger flyktingarna mat kan få dramatiskt sänkta anslag. Sverige skulle därmed med öppna ögon driva fler människor ut i rangliga båtar över Medelhavet och tvinga fler att fly ur lägren i länder som Libanon, Turkiet och Jordanien till Europa.
Det är en politik som ställer fattiga och utsatta människor mot varandra. Men det är också direkt kontraproduktivt i den rådande flyktingkatastrofen.
Flyktingmottagandet kostar pengar. Men att reflexmässigt låta de mest utsatta betala och i praktiken lägga ner stora delar av vår utrikespolitik kan inte rimligen vara lösningen.