Dödssynd är en usel drivkraft för omsorg
”En död patient till följd av blodförgiftning orsakad av ett illa skött sår. Flera påtagligt undernärda patienter. Onödiga amputationer. Läkemedlen tar slut. Ett stort antal fallolyckor. Brist på både kompetens och personal. ”
Det låter som en kritisk FN-rapport från ett fältsjukhus i Somalia. Men så inleds Dagens Nyheters artikel 11 oktober i år från Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby.
Tidningen hade tagit del av ansvarige läkares bedömning av läget på det kombinerade vård- och omsorgsboendet.
Den 6 november sände SVT:s ”Dokument inifrån” det första programmet av tre om svensk äldrevård. De avslöjade ett omfattande fusk med personal men också ett hemligt bonus- och aktieprogram för Caremas chefer.
Vanvården gav cheferna bonus.
Enligt klassisk teologi finns sju så kallade dödssynder. En av dem är girighet eller ”avaritia” på latin. Ett mer modernt ord är ”vinstintresse”.
I ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet möter Dante Alighieri de giriga under sin vandring ner i helvetet. Deras plats är i helvetets fjärde krets där de lider gruvliga kval.
Carema ägs av riskkapitalbolagen Triton och KKR. Vinstmarginalen är över 30 procent, skattepengar de skickat till skatteparadiset Jersey.
Ytterst ägs Carema till stor del av den amerikanske riskkapitalisten Henry R Kravis.
Han är förebild för den hänsynslöse affärsmannen Gordon Gekko i filmen ”Wall Street” med Michael Douglas från 1987.
Så här i juletid kanske vi borde fundera en stund över hur girighet gått från att uppfattas som moraliskt förkastlig, till en bra drivkraft inom vård och omsorg. Steget från Dante till Carema är ganska långt.
Och hur gick det till när vi lät förlagan till en filmskurk äga vår äldrevård.
Gordon Gekko nattar farmor. Hemska tanke.
Carema svarade på kritiken mot Koppargården genom att säga upp prenumerationen av DN samt sparka läkarna som påtalat bristerna.
Men skandalerna följdes av fler. Och värre.
Vi fick lära oss om blöjor som vägs för att dess fulla kapacitet ska utnyttjas och om patienter som fått sova på golvet. Vi har läst om toaletter som inte städats förrän det är dags för kommunen att inspektera. Och avslöjandet om 90-åriga Anneli Möller som svalt ihjäl på ett privat äldreboende i Brålanda.
Då ville Carema betala tillbaka till kommunen för att de inte levt upp till avtalet. Att folk svalt ihjäl var för dålig pr.
Regeringen har skyllt i från sig på vårdbolagen och kommunerna. Men faktum är att när de tillträdde 2006 stod privatisering av vården högt upp på önskelistan.
Man avskaffade 2007 den så kallade ”stopplagen” som förhindrade privatisering av sjukhus. Den 1 januari 2009 infördes Lagen om valfrihetssystem, LOV, som en av flera reformer för att aktivt öka inslaget av privat driven vård och omsorg.
Frånvaro av regler i kombination med massiv privatisering öppnade för diverse lycksökare. Eftersom verksamheten var skattefinansierad fanns i stort sett inga risker.
De privata vårdbolagen kunde ta ut skyhöga bonusar och vinster som finansierades genom besparingar och försämringar för de boende.
I Caremas årsredovisning 2006 talas klarspråk. ”Främsta orsaken till förbättringen är ett omfattande effektiviseringsarbete inom Äldreomsorg.”
Det är ingen överraskning. Enda sättet att snabbt öka produktiviteten och göra stora vinster inom vård och omsorg är att färre anställda gör mer.
Resultatet är sämre livskvalitet för de äldre och att människor dör i förtid.
Det visste regeringen. Vården privatiserades ändå. Resultatet blev Carema.
Det har spekulerats i regeringens motiv. Det verkar finnas svängdörrar mellan ledande moderater och höga tjänster i Carema. Det kan ha spelat roll, liksom att Moderaterna hemlighåller vilka som finansierar partiet.
Moderaterna vägrar fortfarande svara på om de tagit emot pengar från personer med kopplingar till Carema. Kanske får vi aldrig veta.
Hittills har privatiseringarna genomförts stegvis. Än så länge är exempelvis LOV frivillig för kommunerna. Men enligt budgetpropositionen vill regeringen från 2014 tvinga alla kommuner att tillämpa lagen.
Det skulle i praktiken släppa in privata vinstintressen i all vård och omsorg i hela landet.
En annan av de sju dödssynderna är vrede.
Kanske borde man försöka att inte känna vrede över äldre som svälter ihjäl, blöjor som vägs och hjälplösa människor som far illa. Kanske borde man försona sig med tanken att girigheten är här för att stanna.
Eller så låter man vreden vara en drivkraft för förändring. En kraft som säger att nu har det gått för långt.