Tänk om han inte kommer ner igen
Nu firar vi 40-årsjubileet av den första människan på månen. Inte för att jag kommer ihåg den där månlandningen särskilt väl. Jag minns inte vad jag gjorde när Neil Armstrong tog de första stegen på månen.
Sommaren 1969 var jag sjutton år och hade väl annat att tänka på.
Det enda jag minns är löpsedlarna dagen efter och bilderna av astronauter i vita kläder och moonboots. De tryckte ner den amerikanska flaggan i en krater och åkte hem igen. Ett noll till USA.
Vi levde alla i det kalla kriget och rymdkapplöpningen var bara en del av den skrämmande kapprustningen. Sovjetunionen var först ut i rymden och det minns jag tydligare för de skickade upp en oskyldig hund. Näst i tur var den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin som åkte ett varv runt jorden och det upprörde min farmor.
– Gagarin, sa hon på halländska. Han är där uppe i rymden, tänk om han inte kommer ner igen!
Hon fick ingen ro förrän han faktiskt hade landat.
Amerikanerna fick knappast heller någon ro eftersom de nu låg hopplöst efter i kapplöpningen. John F Kennedy inledde sin presidentperiod med en utsträckt hand: ”Låt oss tillsammans utforska stjärnorna.” Historieprofessorn Göran Rystad beskriver också hur Kennedy vädjade till Sovjet i ett FN-tal: Universums kalla rymder får inte bli en ny arena för ett ännu kallare krig.”
Men Kennedy hade gått till val på löften om handlingskraft och dynamiskt ledarskap. Hans första halvår 1961 inleddes med sovjetiska triumfer i rymden och ett amerikanskt misslyckat försök att invadera Kuba.
Nu fick han lova kongressen bättring, före decenniets slut skulle USA placera en man på månen.
Och sommaren 1969 gick Neil Armstrong och Buzz Aldrin sina klumpiga steg på månen. Drygt tusen miljarder kronor senare (i dagens penningvärde) är Apolloprojektet avslutat. De vetenskapliga resultaten står knappast i proportion till kostnaderna.
Kanske är det den tredje astronauten ombord på Apollo 11 som beskriver största nyttan med månlandningen. Han hette Michael Collins och var pilot på Apollo 11, ni vet han som aldrig fick lämna farkosten för att gå på månen.
I dag är han 78 år gammal och på amerikanska rymdstyrelsen NASA:s hemsida förklarar han att han inte alls är bitter. Han minns jorden som liten, skinande, fridfull, blå och vit. Ömtålig.
– Den var blå och vit, inte kapitalistisk eller kommunistisk. Inte rik eller fattig. Men sett från månen kan bilden vara bedräglig. Jorden är ömtålig, men knappast så fridfull som den såg ut. Miljön förstörs, haven smutsas ner och berget av sopor bara växer. Så kan man inte behandla en planet!
Det är nya tider. När president Barack Obama installerades lovade han att pengarna ska gå till utbildning och inte till rymdraketer. Men nu satsar Ryssland, Kina och Indien på egna rymdprogram. Hur länge kan Obama hålla emot? Kommer nästa amerikanska flagga att placeras på Mars?