Sallads-huvuden är vi allihopa
Varför fäller vårt äppelträd inte löven i år? Trädet står där som en enmansprotest mot snön och kylan med en segerkrans av gula löv. Eken brukar ståndaktigt bära sin bruna krona i vinterstormarna, men ett litet äppelträd? Det ser märkligt fel ut.
Vi har ett unikt äppelträd, tänker jag för att muntra upp mig i novembermörkret. Samtidigt hör jag på radions förträffliga P1 att det inte finns några unika träd. Inga unika människor heller.
99 procent av våra gener är samma gener som hos alla andra människor, säger radiorösten bestämt. 90 procent av människans gener är desamma som hos schimpanserna och 30 procent identiska med salladshuvudenas.
Jag speglar mig i fönstret och försöker se likheten, känna släktskapet med ett salladshuvud. Då vill jag hellre vara ett träd, ett som trotsigt vägrar fälla bladen.
Är det då någon skillnad på direktörer, fackliga funktionärer och oss andra? Jag funderar när jag följer mediadebatten om LO-topparnas lägenheter, löner och pensioner. Indignationen är stor, offren dömda på förhand, LO-medlemmar och medborgare rasande. Dubbelmoral, skriver den borgerliga pressen skadeglatt.
Ja, det finns rätt mycket dubbelmoral inom arbetarrörelsen. Rörelsen vågar inte stå för att ledande och utsatta befattningar är värda en hög lön. Hög i förhållande till medlemmarnas. Så har systemen med förmåner, styrelsearvoden och generösa pensionssystem vuxit fram. På 70-talet fick vi som var anställda på Metall traktamente om vi gick två kvarter till LO på ett sammanträde. Det är, gudskelov, avskaffat och livstidspensionerna ses nu över.
Men upprördheten över ”lägenhetsaffärerna” upprör mig. Många av de minst berörda och mest upprörda verkar inte vilja ha en aning om hur svårt och dyrt det är att flytta till Stockholm. Det finns inga lägenheter och köpeskillingen för en normal villa i Värnamo räcker inte till ett litet radhus. Att fackföreningarna därför som reglerna säger lämnat varannan lägenhet till bostadsförmedlingen och använt resten för att kunna rekrytera och behålla personal, tycker jag inte är det minsta upprörande. Däremot tycker jag det är ren omoral att kräva att LO-hyresgäster när anställningen upphör ska ställas på gatan. Så gjorde man med statarna förr. Det systemet trodde jag var avskaffat. I dag har ju till och med den som köper sin hyreslägenhet svart besittningsrätt.
I arbetarrörelsen tycker vi att man ska leva som man lär. Det är ett bra, men svårt recept. Villy Bergström, vice riksbankschef och med ett förflutet som chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, berättade följande sedelärande historia. Som nyanställd på FIEF ställdes han inför personalens krav på luciafirande med glögg. Kan man köpa glögg på fackföreningsrörelsens bekostnad, undrade Bergström oroligt och ringde sin mer erfarne vän, LO:s chefsekonom P O Edin.
”Visst – om du har tillräckligt bra argument för att försvara det inför en fackklubbsstyrelse”, sade P O. Det är nog samma sak med ombudsmännens och LO-topparnas lägenheter.
Vad jag kan påminna mig har P O Edin aldrig schavotterat i spalterna för girighet, fusk eller missbruk av medlemmarnas pengar. Däremot ofta blivit utskälld av partivännerna för sina beska sanningar.
– ECB:s inflationsmål är lika idiotiskt för sysselsättningen som finansministerns budgettak för välfärden, sa han när vi sågs på seminariet om ”Sambandet mellan lön, sysselsättning och inflation”, LO:s pensionspresent till sin förre chefsekonom.
Efter raden av föreläsningar av namnkunniga ekonomer log dock P O mer belåtet. ”Det är roligt att forskningen efter 40–50 år kommit ifatt LO-ekonomernas slutsatser om lönebildningen som kollegerna alltid sagt bara varit prat”. Det gäller som P O brukar säga inte främst att ha rätt, utan att få rätt. Det har P O Edin ofta fått.
Lite trösterikt kan det kännas att denna inkarnation av begåvning, kunskap, integritet och privatmoral faktiskt är lika lik ett salladshuvud som alla vi andra.