Anders Borgs kristallhealing
16 APRIL 2013. Finanspolitik
I början av sin politiska karriär var Anders Borg mån om att hålla sig väl med ekonomkåren. Han sålde sig själv som ”expert” snarare än politiker, hävdade att hans politik var grundad i ”forskning”.
100 miljarder i skattesänkningar senare är arbetslösheten högre än när Borg började. Och i stället för att tala om expansiv finanspolitik, säger sig nu Borg ”hoppas” att hans politik skulle vara ”energigivande” för svensk ekonomi.
Finanspolitik som kristallhealing, om man så vill.
Förlorat ekonomernas stöd
Ekonomerna har för länge sedan slutat sjunga Anders Borgs lov. Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och tidigare ordförande för Borgs eget finanspolitiska råd, skriver numera flammande appeller om problemen med jobbskatteavdragen, a-kassesänkningen och finanspolitiken. Till och med bankekonomerna, knappast några vänsterprofeter, anklagar Borg för passivitet.
Inte för att Anders Borg verkar bry sig. Ekonomerna var viktiga i början, för att bygga Borgmyten och bekräfta lögnen om att politik kan vara värderingsfri. Men inte längre. Borg har sålt in sig hos medier och väljare som ”expert”, och litar på att det kommer bära hela vägen till valseger.
I takt med att ekonomerna lämnat Borg, har han helt gett upp ambitionerna att tala begripligt. Får han kritik om jobbpolitiken svarar han med att tala om världskonjunkturen. Han analyserar och kommenterar och berättar anekdoter från EU-toppmöten. Men han svarar inte på frågor. I går kom vårbudgeten. I ett land där bostadsbristen hotar tillväxten och ungdomsarbetslöshet är på skamliga nivåer. Hela tolv länder i Europa har lägre arbetslöshet än Sverige.
Anders Borg har inget att säga, förutom det där med ”energigivande”.
Det är lätt att bli fnissig när Borg pratar. Men egentligen är det sorgligt. För finansministern är ju varken ekonom eller rosenterapeut. Han är en politiker med en agenda.
Besväras inte av arbetslösheten
Anders Borgs mål är enkla: lägre skatter, mindre stat. Hans medel är kraftigt minskade resurser till a-kassa, sjukförsäkring och välfärd. Han besväras inte på allvar av arbetslösheten. Inte för att han tror att den är omöjlig att påverka, utan för att han inte bryr sig.
Anders Borg låtsas att han inte har makt, för att det är en bekväm position.
Samtidigt, utanför finansministerns rökelsefyllda terapigrotta, går 427 000 personer arbetslösa, resultaten i skolan blir allt sämre och ungdomsarbetslösheten är skandalöst hög.
De arbetslösa ungdomarna är dock inte hjälpta av mer ”energi”, eller annat flum. Däremot skulle de vara hjälpta av riktig politik.