Vi har blivit konsumenter av monarkin
Historien om prins Carl Philip och Sofia Hellqvist från Älvdalen brukar berättas som den om motsatser.
Han: den stilige prinsen från slottet. Hon: den tatuerade tjejen från Paradise hotel.
Nu är hon prinsessa. Tänk som det kan gå!
En leende Sofia i vit spets mötte i går sin prins vid altaret i Slottskyrkan. De två världarna möttes mot alla odds. Sofia kommer säkert bli en av kungafamiljens absolut populäraste medlemmar. Hon har allt som Chris O´Neill saknar. Firman har gjort en bra rekrytering. Dock handlade gårdagen inte om två världar som möttes. Om någon ska benämnas som dokusåpakändis så är det Carl Philip, inte Sofia. För vad är våra postmoderna europeiska kungahus om inte ett Big Brother med släkttavla som en holländsk tidning uttryckte saken. Sofia var med i Paradise hotel en säsong. Carl Philip har varit med i kungafamiljen i 35.
Det Carl-Philip representerar och det Sofia Hellqvist representerar giftes ihop för mycket längesedan. Kanske började alltihopa med Richard Cawstons film om det brittiska kungahuset 1969. I ett vågat försök att modernisera monarkin gick Elizabeth II med på en personlig dokumentär om familjen. The Royal Family chockade nationen. Brittiska tv-tittare fick se familjen äta frukost och höra drottningen småprata på mottagningar: Världsproblem är så väldigt komplexa nuförtiden? säger hon till Richard Nixon. Framförallt fick de se drottningens man, prins Philip, grilla korv ute på slottet Balmoral. Detta var slutet för monarkin, menade chockade engelska kommentatorer. Hur kan vi ha monarki om kungligheterna samtidigt ska vara som vanliga människor? Monarkins hela affärsidé är den om hierarki och blodsmystik. Den går inte att förena med den intimitet och den exponering som ett modernt kändisskap innebär. Du kan vara stjärna, eller bo på slottet. Inte både och.
The Royal Family har på det brittiska hovets inrådan inte heller visats offentligt sedan 1969. Det verkar som om kungafamiljer rent allmänt ska hålla sig borta från korv. Episoden ur vår svenska Året med kungafamiljen från 1985 där Bernadottarna stoppar korv är ökänd. Carl Philip och Victoria som vrålar mera kött! till kungen i röd juljumper. Året med kungafamiljen blev vårt svenska svar på The Royal Family. Men de som sa att monarkin skulle börja dö i samma stund som de kungliga blev TV-kändisar hade fel. Kunglig exponering i media verkar bara skapa än mer efterfrågan på de kungliga, det ser inte ut att finnas någon gräns. Vi ville inte vara undersåtar längre, så istället blev vi konsumenter av monarkin. Vilket är talande. I dag är det just via pr-jippon som gårdagens prinsbröllop som kungafamiljen bygger nästan hela sin legitimitet. 1400 soldater deltog igår, vilket förstås är hoppfullt: att Sverige har så många. Hoppas Vladimir Putin kollade. Och visst är det roligt med spektakel, men vi bör också vara medvetna om vad det är vi spelar med i. Kungahusen åts inte upp av kändissamhället utan blev en del av det. Dagens postmoderna kungahus existerar för media, genom media och i media. Det blåa blodet legitimerar inte din position längre, men fotograferna gör det.
En av prinsessan Dianas vänner sa efter hennes död att han inte var säker på om prinsessan själv ens alltid var säker på om hon existerade.Som något annat än en bild. På många sätt tog kungligheterna rollen som dokusåpakändisar innan dokusåpakändisarna ens fanns. Prinsar och prinsessor är inte kända för något de har gjort utan just för att vara kända. Det är fullt logiskt att den amerikanska tv-kanalen E! som skapat Keeping up with the Kardashians denna vår har producerat The Royals. Liz Hurley spelar engelsk drottning och hennes man heter av obegriplig anledning kung Simon, knappast ett vanligt namn i det engelska kungahuset. Hela serien handlar om sex, droger och dysfunktionella individer. Mitt i allt dyker Joan Collins upp som the Grand Duchess of Oxford. Serien har kallats för något av det sämsta som någonsin har gjorts. Kanske funkar kungligheter helt enkelt bättre i dokusåpaformat. Monarkin är dock ingen värderingsbefriad lördagsunderhållning. Den bygger på att se privilegium före människa, värdera blod högre än hårt arbete och att betrakta vem någon är som viktigare än vad han eller hon gör. Detta är vad vi bockar och bugar inför. Och kanske är det inte så kontroversiellt. Republikaner brukar lyfta fram att monarkin är en anomali i ett samhälle styrt av demokratiska principer. I en bemärkelse stämmer detta förstås.
Å andra sidan är vår värld fortfarande en hierarki där samhällstoppen är full av människor med oförtjänt rikedom, oförtjänt prestige och oförtjänta privilegier. Ofta alltihop i någon form av kombination. Dessa människor är dessutom i många fall bortom demokratisk kontroll.Kungligheter är trots allt kanske inte så konstiga. Paradise hotel är emellertid mer harmlöst.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.