Fetlagda sossekatter är Sveriges Hillary Clinton
Deplorables. Plural av deplorable. Ljuvligt ord med schwung i, svåröversatt. Ömkansvärda. Beklagliga. Sorgliga. Bedrövliga är nog bäst, för Demokraternas presidentkandidat menade det inte ömt.
Hela Hillary Clintons uttalande löd: ”To just be grossly generalistic, you can put half of Trump supporters into what I call the basket of deplorables. Right? Racist, sexist, homophobic, xenophobic, Islamaphobic, you name it.”
Hon stoppar hälften av Donald Trumps anhängare i korgen med bedrövliga: rasister, sexister, homofober, främlingsfientliga, islamofober.
Uttalandet väckte, som det heter, en skitstorm i USA som rent av överskuggade Clintons påstådda hälsoproblem som Trump och lakejerna på Fox News lanserade långt innan hon fick lunginflammation. Hela den vämjeliga Trump-kampanjen går ut på att framställa Clinton som svag, svag kvinna, och korrumperad elit samtidigt. Här kom ett perfekt tillfälle att smälla till.
En negativ reklamfilm lanserades och Trump höll ett ilsket tal i Baltimore på temat Hillary-hatar-vanligt-fölk:
– Inför välbärgade donatorer kallade hon miljontals amerikaner för DEPLORABLES. Folk som du, du och du! Ondskefullt demoniserar hon hårt arbetande folk som dig!
Att den vulgäre miljardärsarvtagaren låtsas upprörd över ringaktande ordval och att han skulle vara arbetarklassens förkämpe är topp tunnor ironiskt men det föreföll svettigt ett tag för Clinton. ”Jag ångrar att jag sa ’hälften’ – det var fel”, sa hon i en fiffig ursäkt för det är förstås omöjligt att beräkna hur många högerpopulistiska väljare som också är deplorable.
Clinton hade rimligtvis planerat uttalandet noga trots att det spelar motståndarens hatkampanj i händerna. Hon ville påminna de Trumpväljare som bara ser sig som allmänt missnöjda eller som avskyr henne att de sparkar neråt den 8 november.
Konfliktlinjen verklighetsfolket-mot-eliten är populismens globala kärna och delvis sann.
I Sverige är det Socialdemokraterna som fått rollen som ”crooked Hillary”; katten som blivit fetlagd genom politisk inavel och att sälja sig till Wall street. Borgerligheten kan sällan anklagas för svek eller brist på moral eftersom den, vanligtvis, är öppen med att tillvaron är en tävling och att klassklyftor är bra. När förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) tar full fallskärm från staten, 156 000 kronor i månaden, trots miljonintäkter i egna firman är det således ingen affär.
Sossar däremot. De flesta må vara som förre statsministern Ingvar Carlsson, en oförvitlig ideolog som lever som han alltid lärt, men sticker ut gör ex-pampar som Pär Nuder, Anders Sundström, Jan Nygren, Björn Rosengren, Erik Åsbrink och Thomas Östros som blivit feta genom att sälja sig dyrt till finansmakten. Eller välfärdskapitalisten Jan Emanuel Johansson som fakturerat 60 000 kronor i månaden per flyktingbarn och gjort 26 miljoner i vinst i firman.
Alla måste ha rätt att göra klassresa, men sossehöjdarnas personliga vinning har skett till priset av tappat förtroende för arbetarrörelsen. Att statsminister Löfven är av ett annat virke spelar liten roll, skadan är skedd.
Men att problembeskrivningen är korrekt betyder inte att lösningen är att hoppa ner i korgen med deplorables.