Jämställdhet, vem bryr sig?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att vara jämställdhetsminister är svårt. Svårt, eftersom man måste lägga sig i andra ministrars politikområden och betrakta dem ur genusperspektiv. Svårt, eftersom det finns tusen och en strukturer som säger att de där som sysslar med jämställdhet bara klagar och bråkar.

Folkpartisten Nyamko Sabuni är jämställdhetsminister i alliansregeringen. Det är synd att säga, men hon har varken gjort sig känd för att bära genusglasögon eller för att klaga och bråka om jämställdhet.

Förvirrad

Enda gången Sabuni lyfter genusperspektivet är i integrationspolitiken. Hennes engagemang mot hedersproblematik och för invandrarflickor är viktigt – men hennes lösningar skapar ännu mer fördomar och större klyftor mellan ”vi” och ”dom”. Att tvinga upp tonårsflickor i gynstolen känns inte särskilt modernt.

Som jämställdhetsminister får Sabuni frågor om alla möjliga sorters könsorättvisor. Då brister det totalt. I Ekots lördagsintervju pressades hon på förändringarna i a-kassan, som enligt regeringens egen lagrådsremiss missgynnar kvinnor.

Sabuni blev uppenbarligen ställd. ”Om man vill läsa budgeten på det sättet kan man alltid hitta saker att kritisera”, sa hon utan en tanke på att hennes uppgift i regeringen är just att läsa budgeten ur genusperspektiv.

Förvirrat försvarade sig Sabuni med att även kvinnor får jobb­avdrag och att regeringen stimulerar företagandet så att kvinnor kan få jobb. Det lät både slött och ihåligt.

Det har pratats nog

Frånvaro av genusperspektiv märks också när Sabuni kommenterar kvoteringshotet mot bolagsstyrelserna, som regeringen har valt att släppa.

”Vi har lagt ner förslaget för att vi vill värna äganderätten”, säger Sabuni i Svenska Dagbladet. Att företagsägare diskriminerar kvinnor har alltså inte politiken med att göra, för företagens vilja är viktigare än samhällets.

Mansdominansen i bolagsstyrelserna är fortfarande förskräckande stor, men kvoteringshotet har trots allt gett kompetenta kvinnor plats i näringslivets topp och till viss del brutit männens ständiga kvotering av varandra. I stället för att fortsätta på den framgångsrika vägen vill Sabuni ”så fort som möjligt träffa ­Urban Bäckström från Svenskt Näringsliv för att kunna starta ett samtal”. Som om det inte redan har pratats nog.

Liberalismen först

Sabuni vill alltså bryta diskrimineringen av kvinnor i näringslivet, men hon vill inte använda politiska verktyg för att göra det. Förmodligen är det typiskt för den jämställdhetspolitik som alliansregeringen kommer att driva. Jämställdhet är inget som samhället ska sköta, det ska enskilda individer fixa om de har lust med det. Politikens verkningsgrad ska vara så liten som möjligt, i sann marknadsliberal anda.

Det är ingen tillfällighet att Sabuni, som inte gärna vill kalla sig feminist utan tycker att det räcker att kallas liberal, har utsetts till oengagerad jämställdhetsminister.

ÅP