Vi borde alla lära oss att säga förlåt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förlåt är dagens lösen. Det lilla ordet kan fälla eller fria makthavare, hejda mediedrev, återupprätta förtroenden och ingjuta tolerans i de mest kränkta sinnen.
Jag borde lära mig att säga förlåt. Förlåt för att jag dömt ut norra Sverige och dess befolkning genom att ifrågasätta att Botniabanan ska byggas ut, ”mil efter mil av räls över myrar, genom skog och ödemark. Vem som ska åka? Inte vet jag”, skrev jag okänsligt i en krönika här på ledarsidan.
Jag anser att de otaliga miljarder utbyggnaden kommer att kosta kunde ha investerats bättre i Norrbotten. Beslutet var en följd av miljöpartiets förhandling, utpressning, i regeringsfrågan. I varje fall tycker Gösta Johnsson i Luleå att jag burit mig skamligt åt.
Förlåt.
Vi borde alla lära oss säga förlåt. Vice statsminister Margareta Winberg (s) som ”attackerat” Evert Taube borde lära sig, liksom SVT:s vd Christina Jutterström som har både lön och pension, precis som Systembolagets förre vd Gabriel Romanus (fp) som har pension och nu också fått riksdagslön, konstintendent Lars Sahlin i Umeå som stoppade utställningen om bokförläggare Bo Cavefors, statsrådet Mona Sahlin (s) som köpte Toblerone, Percy Barnevik i Investor som beviljade sig pension på 930 miljoner.
Finns det någon makthavare som inte är oss ursäkten skyldig?
Jo, migrationsminister Jan O Karlsson förstås. Han har bett om ursäkt. Hans uppvisning i förlåt; förlåt att jag var arrogant, förlåt mina dubbla löner, förlåt kräftmiddagen, var ett mästerverk. Och han blev förlåten av alla utom Gustav Fridolin (mp), som har anmält migrationsministerns kräftor till granskning i KU, riksdagens konstitutionsutskott.
Gustav Fridolin kanske är för ung för att förlåta.
Varför blir somliga förlåtna och andra inte? När drevet går och haren inte springer, då blir han inte förlåten. Då utmanar haren och det är farligt. Det var precis vad migrationsminister Jan O Karlsson gjorde. Först. Han hukade inte utan ifrågasatte journalisternas frågor och var direkt oförskämd. Därför blev det krigsrubriker, krav på avgång och en uppiskad indignation bland medborgarna.
En annan toppolitiker som var lika arrogant och ständigt utsatte enskilda journalister för sarkastiska påhopp var Carl Bildt. Men samtidigt en mästare i att hantera media. Överklasskillen som visste allt, kunde bäst och överglänste oss alla var arrogant med stil och finess, och möttes av beundran. Så det blev inget drev när han tog ut dubbla löner som FN-medlare i Bosnien och riksdagsman här hemma trots att han knappt satte sin fot i riksdagen.
En hare som inte sprang var Mona Sahlin. Hon snubblade på en Toblerone och anklagade journalisterna för att de belägrade hennes hem och förföljde hennes barn. Hennes förlåt kom aldrig. I stället fräste hon ”ursäkta mig” och det lät som en anklagelse. Hon hade inte rätt stil. Vi vet alla hur det gick.
Frågan är om Margareta Winberg har rätt stil. Hon har utmanat vår kärlek till Evert Taube. Sagt att nationalskalden hade en förskräcklig kvinnosyn som vi, och hon själv, oreflekterat sjunger om. ”Flickan i Havanna” t ex som ju så uppenbart handlar om prostitution på ett romantiserande sätt. Nu rasar kända trubadurer och vanligt folk mot jämställdhetsministern. Hennes unika kampanj mot legaliseringen av sexhandeln i västvärlden intresserar föga.
Taubes kvinnosyn är datummärkt från 1900-talets första hälft då jämställdheten inte var uppfunnen. Han är förlåten. Men knappast Margareta Winberg.
Förlåt en obotfärdig, men kan vi inte få ha obstinata, modiga avvikare med inopportuna åsikter utan att de måste stenas på medietorgen? Hur ska vi annars också få makthavare som vänder vindarna och öppnar våra ögon för moralismen, hyckleriet och dubbelmoralen?