Nu behövs en riktig direktör
De förspillda möjligheterna till samförstånd blir det bestående resultatet
När fack och arbetsgivare inom industrin 1997 kom överens om en ny lönebildning fanns det många som tvivlade på att det skulle fungera. Att fack och arbetsgivare frivilligt kunde bryta den spiral av inflation och lönekompensation som plågat den svenska ekonomin verkade alltför fantastiskt.
Då styrde Urban Bäckström Riksbanken och han tillhörde sannolikt tvivlarna. Det var kanske inte så konstigt. Lönebildningen var ett av de riktigt stora hoten mot den nya låginflationspolitik banken fått i uppdrag att genomföra.
Problemet är att Bäckström tillsammans med sin gammelmoderata retorik tycks ha tagit med sig misstänksamheten från den tiden in i sitt nuvarande jobb. Det bestående resultatet av hans nio år på Svenskt Näringsliv är de förspillda möjligheterna till samförstånd.
Pakten som sprack
Senast i raden kommer förstås vinterns försök att tillsammans med LO åstadkomma en "jobbpakt" med regeringen. Bäckström stoppade förhandlingarna eftersom han inte kunde acceptera att nya anställningsformer också förutsätter något slags trygghet för de anställda.
Mycket av "jobbpakten" innehåll förverkligas ändå. På branschnivå gör fack och arbetsgivare upp om utbildningsanställningar för unga, och Anders Borg har lovat ta bort de orättvisa a-kasseavgifterna.
Men Bäckström - och Borg - missade tillfället till ett historiskt fototillfälle tillsammans med LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och PTK:s Cecilia Fahlberg.
Om den uteblivna "jobbpakten" kanske mest handlade om symboler var haveriet i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal 2009 allvarligt på riktigt. Avtalet skulle ta den nya modellen för löneförhandlingar ett steg vidare, och etablera samförståndsmodellen på arbetsmarknaden.
Förhandlingarna sköttes av några riktiga tungviktare på svensk arbetsmarknad - LO:s Erland Olausson, PTK:s Lars-Bonny Ramstedt och Svenskt Näringslivs Jan-Peter Duker till exempel. De hoppades antagligen lämna ett bestående arv.
Vittrande samförstånd
Urban Bäckström uttryckte däremot tveksamhet redan när processen drog i gång.
Också det sprack på arbetsgivarnas ultimatum. Utan avskaffat anställningsskydd och nya begränsningar av konflikträtten kunde det inte bli något avtal.
Sedan dess har det gått trögare i löneförhandlingarna. Samarbetet mellan facken inom industrin har hackat, liksom samordningen inom LO. I den senaste avtalsrörelsen urholkades lönenormen av allt fler sifferlösa avtal. Det känsliga samförstånd på arbetsmarknaden som grundades 1997 tycks långsamt vittra sönder.
Ett arv från Bäckström.
Nu ska Svenskt Näringsliv rekrytera en ny chef. Det vore nog väldigt bra för företagen - och för Sverige - om det blir en riktig direktör och inte ytterligare en gammal moderat statssekreterare.