Tina Turners musik lever alltid vidare
När stjärnan dog gick något sönder
Det finns saker man bara inser i efterhand. Som att jag har kommit att se på Tina Turner som ett slags symbol för odödlighet. En kraft som inte lät sig tämjas begränsas och en röst som aldrig skulle försvinna.
När mobilen i går kväll plingade till för att berätta att drottningen av rockig soul hade lämnat oss 83 år gammal kändes det att något verkligen gick sönder.
Om en katt har nio liv måste Tina Turner ha haft minst tio.
Den som vill ha en bild av Tina Turners roll som musiker kan slå upp valfri tidning. Per Bjurman hyllade henne i Aftonbladet. Men Tina Turner var mer än en artist.
Hon var kvinnan som klev in i en djupt sexistisk musikvärld, och som utsattes för allt den världen innebär. Hon drabbades för övergrepp och svek. Men hon var också sångerskan som överträffade alla män i sin omgivning, och som till sist berättade och bröt sig ur det destruktiva äktenskapet med maken Ike.
Hennes självbiografi ”I, Tina” från 1986 har givit stoff till flera filmer. Det var Me Too, årtionden innan det blev ett begrepp.
Låten ”River deep – mountain high” gjorde hon från början tillsammans med Ike Turner. Om någon idag minns honom är det bara som Tina Turners bedrövliga tidigare partner. Hon lyckades inte bara behålla både låten och efternamnet. Hon gjorde dem till sina, världen över.
Hon var den svarta artisten som började arbeta i en bransch styrd av fördomar och rasism. Men också underhållaren som fick sina vita kollegor att blekna, och vars röst och energi på scenen till sist blev en förebild för generationer.
Hur är det möjligt att skolbibliotek i USA just nu rensar ut böcker om det svarta Amerikas historia
Hur är det möjligt att skolbibliotek i USA just nu rensar ut böcker om det svarta Amerikas historia? Eller att feminism fortfarande kan vara ett känsligt ord på svenska regeringssammanträden?
Jag såg bara Tina Turner spela en gång, vid hennes sista konserter i Sverige för fjorton år sedan. En kvinna som fortsatte att dansa på sina brutala klackar i 70-årsåldern och en artist som gav allt för sin publik.
Den som inbillar sig att populärkultur inte kan uttrycka viktiga insikter om samtiden, eller peka ut samhällsproblem lyssnar antagligen aldrig på Tina Turner. Och inte den som tror att samhällskritisk kultur måste betyda pamfletter eller slagord heller.
Låtar som ”Private dancer” eller ”We don’t need another hero” känns som rasande angrepp på galenskapen i vårt samhälle.
Tina Turner har gjort musik för topplistorna, musik som har spelats om och om igen. Musik som har anpassat sig till tidens uttryck, men som aldrig försvunnit in i den ljudtapet som hela tiden omger oss.
Den där notisen på telefonen i går kväll handlade om ett konstnärskap som tagit slut. Men också att en symbol för kampen mot rasism, sexism och förtryck försvann just när vi hade behövt den som bäst.