100-åriga A-pressen har blivit en bok
Feltänkt mediestrategi. Usla affärer och ett amatörmässigt ägarskap.
Men också framåtanda, nytänkande och kompetenta medarbetare.
Så kan man lite hårddraget sammanfatta boken Arbetarpressen 100 år (Premiss förlag).
Författarna skriver om a-pressens genombrott efter förra sekelskiftet, om toppåren efter andra världskriget och om kräftgången från 1970-talet och framåt. Förklaringarna till fallet är väl omskrivna, men tål att upprepas. LO och socialdemokratin fungerade inte som ägare på en kommersiell mediemarknad. Tidningarnas utgivningsområde skulle följa partidistrikten, inte annonsmarknaden.
Normal nyhetsvärdering fick stå tillbaka för organisationstänkande. A-pressens konkurs i början av 1990-talet blev en logisk konsekvens.
Det som slår mig när jag läser boken är hur länge sedan det känns. Det handlar om ett medie-Sverige före datoriseringen, före internet. Fallet kom precis i brytpunkten mellan det gamla och det nya.
Kontrafaktisk historieskrivning är alltid meningslös, men ändå: tänk om A-pressen haft alla bortslösade miljoner att satsa på ny teknik och nya medier.
Paradoxalt nog var det ändå högern som tappade initiativet i opinionsbildningen under 1990-talet. Med Timbro, SAF och en myriad andra välfinansierade lobbyorganisationer satte nyliberalerna dagordningen för 25 år sedan. Men sedan hände något. Folk såg avregleringarnas baksida. Arbetslösheten och orättvisorna ökade. Dessutom satsade vänstern i bred mening på en ny sorts opinionsbildning. Attac och andra organisationer ifrågasatte globaliseringens effekter. LO satsade mer långsiktigt, bland annat genom LO idédebatt. Kretsen kring tidskriften Arena utmanade högerns problemformuleringar.
Jag tror att högern förstod att de tappade initiativet. Jag tror också att det är skälet till att de spottat upp sig.
När den moderata partiledningen dragit mot mitten har ett fält öppnats på högerflanken. Svenskt Näringsliv drar åt höger. Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse satsar miljoner på Axess-tv och ny tidskrift. Timbro massproducerar pamfletter som sjunger världskapitalismens lov, och får gott om utrymme i andra medier. Borgerliga ledarskribenter sitter plötsligt i programledarstolen, där det tidigare varit en dygd att vara obunden och opartisk.
Hur svarar vänstern den här gången? Vad gör LO, som skulle använda en del av pengarna från försäljningen av Aftonbladet till satsningar på nya medier? Och vad gör socialdemokratin?
Den nya tekniken ger möjligheter att satsa på nätet och multimedia utan att det kostar skjortan. Men någon måste göra det. Starten av den oberoende Dagens Arena, en ledarsida på nätet, är ett smart steg, men kan inte matcha de miljoner högern pumpar in i sina projekt.
A-pressens haveri visade arbetarrörelsen att den måste modernisera sin mediepolitik. I det nya medielandskapet prövas rörelsen på nytt. En enda sak är säker: Det enda som inte fungerar är passivitet.