I Björklunds skola får man inte skoja
Skolåret är slut och för mig blev det en bitterljuv vecka.
Yngsta dottern tog studenten, varm och glad och med mössan nerdragen över det långa håret fort hon i väg på flaket mot framtiden. Kvar på backen stod vi föräldrar.
– Bara hon inte ramlar av flaket.
– Tänk, nu är hon stor.
I över 20 år har vi läst läxor, påmint om gympapåsar och packat matsäckar. Nu åkte lillasyster i väg och vår tid som skolföräldrar var över.
Även om tiden gått fort har skolan faktiskt förändrats. När de äldsta började första klass var det högkonjunktur och skolan hade riktiga böcker. Barnen skrev sina uppsatser på linjerat papper och fick stjärnor i kanten.
Böckerna försvann och den allra yngsta har på senare år mest fått förlita sig på internet. Uppsatserna har hon mejlat in till granskningsfunktionen Urkund. Måste vara något Jan Björklund initierat, för det bygger på skoningslös kontroll.
Nu menar jag inte att skolbarn ska fuska, men låt mig berätta om den gången yngsta dottern fastnade i systemet och vi blev uppkallade till fusksamtal.
Hon hade skrivit en text om Nobelpristagaren Pär Lagerkvists bok ”Dvärgen”. Hon citerade några stycken, satte ut kolon men glömde citationstecknen. Slarvigt kanske, men knappast fusk.
– Hon har åkt fast, sa läraren i telefon. Hon har kopierat en bok som heter ”Dvärgen”.
– Men handlar inte hela hennes text om just ”Dvärgen”...
Det spelade ingen roll, läraren var bestämd. Flickan hade fastnat i Urkund. Hur skulle läraren kunna se skillnad på vad vår dotter skrivit och vad Pär Lagerkvist skrivit om det inte fanns citationstecken? Vi var härmed uppkallade till fusksamtal.
Väl där väntade svenskaläraren och huvudläraren medan jag och den allt mer förtvivlade dottern sjönk ner på varsin stol. Ja, jag sträckte först artigt fram handen, men huvudläraren gjorde klart för mig att det här var inget socialt möte.
Jag försökte på ett fint sätt säga att de väl ändå kunde se skillnad på en Nobeltext och en gymnasisttext. Om inte borde väl flickan få absolut högsta betyg...
Men i Jan Björklunds skola skojar man inte.
Efter lång förhandling slapp min dotter sänkt betyg. Och häromdagen lämnade hon också äntligen den skola som satt upp ”nolltolerans mot fusk” som sin nya devis.
Som förälder hade jag faktiskt föredragit den gamla ”kunskap är makt”.
Nåväl, en fara avvärjd och sedan återstod bara studentflaket, även om Stockholms trafikkontor förgäves försökte förbjuda flaken.
– Stoppar upp trafiken, sa Mats Freij på det kontor som ser som sin enda uppgift att få biltrafiken att flöda genom staden.
Det finns så gott om glädjedödare.