Det näst minsta partiet kan inte heta Folkparti
Det är så lockande att göra sig lustig över Folkpartiets planer på att byta namn. När riksdagens näst minsta parti till sist, efter nästa 80 år, inser att namnet folkparti är en smula opassande känns det som en senkommen tillnyktring.
Särskilt mycket folk har ju aldrig Folkpartiet lyckats samla, och riktigt illa har det varit sedan 2002 när Lars Leijonborg till både sin egen och många andras häpnad blev Lejonkungen med tidningarnas rubriksättare.
Passionerad ton
Dessutom är det svårt att inte dra på munnen åt Jan Björklunds passionerade ton. I dagens debattartikel talar han om den största politiska förnyelsen “i vårt partis historia”, en historia som för övrigt enligt Björklund innehåller både demokratins, marknadsekonomins och den allmänna skolans genomförande.
Cynikern skulle kunna fråga sig varför ett parti med den historien alls behöver förnyas, eller om Jan Björklund verkligen kan vara mannen för jobbet.
Den största förnyelsen i partiets historia omfattar uppenbarligen inte partiledarposten.
Men kanske förtjänar det blivande Liberalerna att tas på allvar. Björklunds artikel i går är en luftig men engagerad plädering för socialliberalismen. I hans tolkning innebär det ett samhälle av social rörlighet där den som faller kan räkna med stöd, men där förväntningarna på människor samtidigt är stora.
Det kan vara kod för det vanliga borgerliga angreppen på trygghetssystem, sociala skyddsnät och ordnade förhållanden på arbetsmarknaden. Men det skulle också kunna vara utgångspunkt för en riktig kritik av ett samhälle där klyftorna växer, det sociala arvet får allt större betydelse och där de flesta människors möjligheter att påverka sin livssituation blir allt mindre.
En röst som saknas
I så fall skulle Liberalerna bli en röst som svensk borgerlighet, och svensk politik, länge saknat.
En sak kan talet om socialliberalism aldrig betyda. Det kan inte vara ett sätt att beskriva en anpassning till tidens konservativa, främlingsfientliga och allmänt reaktionära stämningar. Ett riktigt liberalt parti kan inte bygga sin medverkan i en regering på Jimmie Åkessons gillande.
Om Björklund menar allvar kan hans parti aldrig regera på Sverigedemokraternas nåder. Och det betyder i sin tur att förutsättningarna för en ny borgerlig alliansregering med fyra partier ser riktigt dystra ut.
I så fall är namnbytet inget att göra sig lustig över, utan en signal om att det politiska landskapet kan vara på väg att förändras.