En älskad pensionär ska firas som en rik direktör
Mamma har fyllt 80 år och i dag firar vi med båttur och middag, vi är kring tjugo stycken i familjen numer.
Förr var vi bara fem. Mamma tog hand om hemmet. Vi tre syskon gick aldrig på dagis.
Mammas pappa Arthur var svetsare, tidigt i livet kommunist, därpå socialdemokrat och livslång fackkämpe. Under andra världskriget klistrade han in tidningsurklipp om fascismen i en pärm så att efterlevande skulle veta vad som hänt ifall nazisterna vunnit och rensat i historieböckerna.
Kanske är det därför jag aldrig hört mamma yttra ett rasistiskt ord. Hon har alltid varit ett solidariskt föredöme, alltid humanistisk, empatisk, schyst.
Mammas mamma Elsa jobbade på Electrolux. Min pappa också, innan han blev försäljare och sedan småföretagare. Alla i Motala hade en relation till fabriken men mamma ville inte montera kylskåp, hon hade sett mormors såriga fingrar, och gick lärling i fyra år och blev hårfrisörska.
Mamma slutade jobba när mina storasyrror föddes. I takt med att även jag blev större började hon jobba fler och fler timmar i affärer, på dagis, ålderdomshem, många olika ställen men med lika låg lön. Frisöryrket funkade inte längre på grund av tennisarmbåge.
Det var alltså möjligt på den tiden att enbart mannen kunde sköta försörjningen medan kvinnan mer eller mindre var hemmafru i 15-20 år. Vi bodde bra i ett funktionellt kedjehus och hade råd med både Motala Tidning och Expressen och söndagsstek med gräddsås.
En sådan konservativ familjemodell fungerar så länge mannen inte upplöser familjekontraktet eller råkar dö. Mamma är i dag en av Sveriges cirka 250 000 fattigpensionärer, hon får 7 700 kronor i månaden efter skatt från staten och har sedan 3 000 från privat försäkring.
Det är sånt där som får mig att se rött över näringslivets groteska belöningssystem. Först när vi firar mammas 575-årsdag har hon fått lika mycket som Ericssons vd Hans Vestberg fick bara förra året, 61 miljoner kronor trots usel börskurs.
Ok, mamma var bara en av miljontals kvinnor i Sveriges historia som inte gjorde något av större kapitalistiskt värde.
Hon tog hand om mig, ett icke pensionsgrundande arbete. Medan Ericsson är en svensk näringslivsbjässe som genererar tusentals jobb och stora intäkter.
Men något tycks mig ändå skevt. Ingen är värd 2-3 miljoner kronor i månaden efter skatt när en gammal medborgare bara anses värd 7 700 statliga kronor.
För oss på kalaset är mamma förstås värd mer än hela Ericssons ledningsgrupp, som fått groteska 1,3 miljarder kronor de senaste fem åren, men det är en hjärtesak. Att vi lever i en monumentalt ojämlik värld är däremot allmängiltigt och anledningen till tidernas extrema missnöje mot eliten.
Nå. För att ingen ska oroa sig för kära mamma ska jag berätta att kvinnofällan denna gång inte slutade i tragik.
Gamle pappa, 83, lever fortfarande och de är ännu gifta. Han får förvisso bara 14 800 kronor i månaden trots mer än ett heltidsarbetsliv men tillsammans klarar de sig bra. Det blir räkfrossa värdigt en börs-vd på Göta kanal i dag.
Grattis älskade mamma och tack för allt.