Sjuka och arbetslösa får betala sänkningen
Det har varit vårt viktigaste verktyg för att öka sysselsättningen”, säger Hans Lindberg, statssekreterare på Finansdepartementet.
Det är tisdag och till riksdagens förstakammarsal har man bjudit in experter för att diskutera en ny rapport om jobbskatteavdraget. Det är Lindbergs departement som har utvärderat avdragets effekter och han är nöjd. Allt som Moderaterna sagt att jobbskatteavdragen skulle ge oss, det har det nämligen också gett oss. Fler är i arbete och arbetslösheten har minskat, tycker Lindberg.
Det finns väl egentligen bara ett problem. De inbjudna experterna verkar vara överens om något annat, nämligen att det inte är så lätt att bedöma effekterna av skattesänkningen.
– Det handlar mest om indicier, säger Anders Forslund på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU.
Almegas chefsekonom Lena Hagman tycker att regeringens slutsatser är aningen ”skruvade”. Roger Mörtvik, TCO:s samhällspolitiska chef, hävdar att jobbeffekten är svår att påvisa och mycket svagare än vad Finansdepartementet vill hävda:
– Studierna av effekterna är gjorda i länder med en helt annan arbetsmarknad och med helt andra familjemönster.
Och läser man departementets rapport framgår det att inte de heller är så säkra på vad jobbskatteavdraget har gett – det talas om stor osäkerhet och ”insignifikanta resultat”. Ändå drar finansministerns tjänstemän slutsatsen att skattesänkningen ökat arbetskraftsdeltagandet och minskat arbetslösheten.
Kanske har jobbskatteavdraget haft sysselsättningseffekter och kanske var det bra att sänka inkomstskatterna för att stimulera efterfrågan under krisen.
Men om man på allvar ska utvärdera jobbskatteavdraget måste man också fråga sig vilka det var som fick betala. För att skatterna skulle kunna sänkas med 80 miljarder årligen var regeringen tvungen att sabotera a-kassan och haverera sjukförsäkringen.
Effekterna av det finns inte med i utvärderingen.