Sydafrika väntar på Zuma

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

20 april 2009. Sydafrika höll fest för femton år sedan: apartheid-systemet hade störtat samman och alla medborgare hade erövrat rätten att rösta. Befrielserörelsen ANC vann en överväldigande seger med klart över sextio procent av rösterna. Segern kommer att upprepas vid valen på onsdag, fast inte skapa allmän feststämning. Regnbågsnationen lämnar fortfarande stora grupper utanför elementär välfärd, anständigt boende och arbetsliv. Den ekonomiska makten strålar ut från samma vita kapitalistskikt som förr. Den har kompletterats av en svart medel- och övre medelklass. Sydafrika förde under Thabo Mbekis presidentskap en ekonomisk politik, betydligt närmare de globala storbolagens intressen än folkmajoritetens behov. I alliansen med internationella företag, exempelvis vapenproducenter, har en motbjudande korruption frodats. Den har ätit sig in i ANC:s ledarskikt.

Splittrade ANC

Den liberala ekonomiska politiken tillsammans med korruptionsaffärerna splittrade ANC. Regeringspartiets allierade, landsorganisationen Cosatu och kommunistpartiet, fördömde i likhet med en bred folklig rörelse politiken. Tillsammans lyckades de vid den stormiga kongressen i Polokwame 2007 avsätta Thabo Mbeki både som partiledare och president.

Paradoxalt nog blev effekten att makten – och det kommande presidentskapet – gick över till Jacob Zuma, sedan länge och på goda grunder anklagad för att ha försett sig med miljonstora mutor i samband med diverse vapenaffärer.

Zuma beskrivs som populist; han står nära folket, och traditionalismen. Hans ursprung är mycket enkelt, hans insatser för ANC kan kallas heroiska. Han står dessvärre också för en brutal macho-kultur: fientlig till jämställdhet och sexuellt lika-berättigande. Han argumenterar obehagligt gärna för dödsstraff.

Starkt lojal

För första gången utmanas ANC politiskt av ett parti (COPE) som inte kan avfärdas som instrument för den vita minoritetens intressen eller associeras med apartheid. COPE skapades genom en utbrytning ur ANC; partiet leds av före detta ANC-ministrar, lojala till Mbeki, och ytterst av biskopen Mvume Dandala.

Sociala reformer

COPE vänder sig främst till den svarta medelklassen, skrämd av ANC:s makt-apparat. Däremot når partiet, som den sydafrikanska tankesmedjan Idasa visar, inte den stora fattiga svarta majoriteten. Den är starkt lojal till ANC. Klassdimensionen väger tungt. Regeringspartiets valplattform lovar sociala reformer åt de fattigaste och åt landsbygden. ANC argumenterar för ökad kamp mot kriminaliteten, i dag närmast epidemisk.

Den stora frågan är om ANC än en gång erövrar två tredjedels majoritet och därmed närmast oinskränkt politisk makt. Ett sådant valresultat vore olyckligt för landet.

OS