Lär dig ordet korttidsarbete
Den som vill följa svensk politik gör klokt i att lära sig ett nytt ord, korttidsarbete.
Som så mycket annat har korttidsarbete kommit till det svenska språket från tyskan. Vi talade en gång om permitteringar, men innebörden är i princip den samma. Företagen kan svara på ett plötsligt fall i efterfrågan utan att definitivt behöva göra sig av med personal.
Från 1990-talet och fram till hösten 2008 var det knappast någon som saknade möjligheten att permittera. I vårt land räddade vi som bekant människor, inte jobb. Här skulle strukturförändringar uppmuntras, inte bromsas. Industrikrisen blev ett slags brytpunkt.
IF Metall tecknade – pressade av verkligheten – sitt krisavtal, som i korthet innebar att fack och företag på vissa villkor kunde komma överens om en sänkning av arbetstiden och därmed lönen. Enligt IF Metall själva räddade avtalet kanske 15 000 jobb. Andra var mer kritiska.
En sak var dock alla eniga om. Det hade varit bättre med ett system där också staten var delaktig, och bidrog ekonomiskt. I våras verkade det nästan som om också Anders Borg vunnits för idén. I vart fall pratade han plötsligt en massa om korttidsarbete. I februari tillsattes till och med en utredning.
Sedan dess har inte mycket hänt, samtidigt som siffrorna för varsel inom industrin åter sticker i väg. Nu vill företag efter företag teckna nya, lokala, krisavtal och oppositionen vill se resultat.
Helt okomplicerat är det dock inte.
Medan politikerna diskuterar korttidsarbete har IF Metall sagt bestämt nej till nya krisavtal. Risken finns nämligen alltid att krisuppgörelser, eller korttidsarbete, i praktiken blir ett permanent sätt att införa konjunkturanpassad arbetstid på löntagarnas bekostnad. Det borde inte ligga i någons intresse.
Sverige behöver ett system för att dämpa chocker som den vi utsattes för 2008, men vi ska inte överge traditionen att bejaka förändringar i näringslivet.