Inför skotthålen i Farsta blir orden bara kladdiga
Jag köper min melon på torget och går hem
Har vi provat allt mot kriminaliteten säger ni?
På ren svenska: i helsike heller.
I veckan åkte jag som vanligt och handlade i Farsta. Melon och frukt till skolavslutningen. Kentucky Fried Chicken när barnen själva för en dag fick välja mat.
Gravljus, en ensam solros och en silvrig ballong med texten ”Stoppa skjutningarna #Elias”. Innanför ett blått band har minnesplatsen runt trädet vid tunnelbanan börjat svälla ut. Här måste jag ha gått tusen gånger.
Det ofattbara har sina ritualer. Poliserna står där, tysta. Liksom de gula västarna med texten KRISSTÖD på. En arg kvinna gestikulerar. Floristen ett par meter bort säljer blommor, Farstagrillen grillar burgare.
Någonstans i fjärran kräver en politiker militärfordon på gatorna. Och kladdar sin vanliga populism över alltihop.
Det här är inte det Sverige jag växte upp i.
Polisen jobbade snabbt och effektivt efter masskjutningen i Farsta förra lördagen. Två misstänkta gärningsmän greps efter en biljakt längs E4:an och häktades.
Statistiken är dyster. Förra året sköts 62 personer ihjäl i Sverige, åren dessförinnan mellan 40 och 50. I juni 2023 är siffran redan 18. Polisen griper visserligen allt fler men de kriminella nätverken verkar fyllas på i samma takt. Som att ösa en båt under vatten.
Ända sedan regeringen Reinfeldt har politikernas svar på våldet varit detsamma: hårdare tag.
Polisen har fått ökade befogenheter och mer pengar. En strid ström av nya lagar om övervakning, kontroll och skärpta straff har följts av anklagelser mot den andra politiska sidan. Men minskar gängens makt? Nej.
Tänk om den andra av statens kärnuppgifter, försvarspolitiken, hanterats så här slarvigt – och populistiskt? Men så har det lyckligtvis inte blivit. Politikerna står sida vid sida bakom upprustningen och stödet till Ukraina. Den yttre säkerheten är ett nationellt intresse och då samarbetar man.
Framför tunnelbanan i Farsta tänker jag att det finns fler nationella intressen. Och att det finns oändligt mycket vi inte ens har försökt göra i kampen mot brotten.
Ulf Kristersson försöker numera alltid skylla på invandring, oavsett fråga, men det finns även andra och större samhällsförändringar som måste få plats i debatten.
Det Sverige jag växte upp i, under 70- och 80-tal, var inte perfekt. Men det fanns institutioner som höll människor samman. Gemensamma bilder och berättelser. Professorn och historikern Lars Trägårdh har särskilt pekat på skolan, värnplikten och public service.
Idag är skolan en motor för segregation som delar upp barn allt mer effektivt. Värnplikten är visserligen återinförd men omfattar inte tio procent av en årskull och public service har länge varit under attack från höger.
Hade gängen fyllts på så snabbt om vi fortfarande haft en skola som inte aktivt segregerade och slog ut stora grupper av elever?
Jag tror inte det. Människor som känner hopp och har en framtid skjuter inte barn på tunnelbanestationer. Dessutom är många av de gärningsmän som grips efter skjutningar själva barn.
Politikerna börjar låtsas att 15- och 16-åringar fungerar som vuxna, med konsekvenstänkande och planeringsförmåga. Och nu finns förslag på att sänka straffbarhetsåldern till 12 år, alltså till mellanstadiet.
Så länge vi låter skolan förfalla ber vi om att precis den här utvecklingen fortsätter.
Barn med särskilda behov, som psykisk ohälsa eller diagnoser inom autismspektrum, dyslexi och adhd, får idag inte den hjälp de behöver. Trots att det finns väl utvecklade metoder både medicinskt och inom specialpedagogik. Men det finns inte pengar.
I skolan vet man tidigt vilka barn det handlar om och många blir hemmasittare, med livet förstört. Ändå vet alla som satt sin fot i en svensk skola att det hänger helt på föräldrarna om barnen ska få hjälp.
Hur många av gärningsmännen lider av en eller flera obehandlade diagnoser? Jag skulle gissa: de flesta.
Familjepolitiken är ett annat område det är tabu att prata om. Var är papporna?
Frågan ställdes i våras av Alexandra Pascalidou i en reportagebok med samma namn. I den intervjuar hon just pappor i och kring av det som nu händer. Efter sin prisbelönta bok Mammorna (Mondial 2018) var det den vanligaste frågan hon fick, var är papporna?
Och det är en bra fråga. För de verkar ständigt vara försvunna i berättelserna, helt eller delvis. Det handlar om normer, självklart. Men också om utsatthet, längst ner på det svenska samhällets trappa av klass och etnicitet tar familjerna stryk. Och några sociala skyddsnät att tala om har vi inte längre.
Alexandra Pascalidous fråga behöver få ett sätta större avtryck i debatten, även om vi saknar både kunskap och svar. För, var är de?
I veckan flimrade en nyhet från Socialstyrelsen förbi som hastigast. Det är en utvärdering av statsbidraget 2021 till 2023 för sociala insatser i kommunerna. 460 miljoner delades ut till 28 kommuner till förebyggande verksamhet.
Pengarna har gått till 300 fältassistenter, stöd till föräldrar, sysselsättning för unga i riskzonen, fritidsaktiviteter och stöd i skolan och till uppsökande verksamhet.
”Detta menar de har en positiv påverkan på skolresultat, upplevd hälsa och delaktighet i positiva sociala gemenskaper” skriver Stina Isaksson, enhetschef på Socialstyrelsen.
460 miljoner på tre år är i sammanhanget inte särskilt mycket pengar. Kanske skulle vi börja lyssna mer på de som faktiskt lyckats göra något år problemen och inte bara de som gapar högst?
På minnesplatsen för Elias, 15 år, ligger en fotboll. Han fick aldrig gå på någon skolavslutning. Jag köper min melon på torget och går hem.