Det är Bushs handlingar som skrämmer mig

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-22

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

et är bara drygt en vecka kvar tills att de irakiska väljarna ska gå till valurnorna, för första gången i det nya Irak. Våldet, kidnappningarna och kaoset fortsätter, liksom avslöjandena av lögner och övergrepp.

Valet skulle skapa legitimitet och lugn. Våldet skulle upphöra och motståndet skulle ta demokratiska former.

Det liknar de försäkringar som dagarna före kriget hävdade att alliansens pansartrupper skulle mötas av jubel och blommor på sin väg. Det liknar förhoppningarna om att motståndet skulle sjunka undan när Bagdad föll, Saddam Hussein togs till fånga eller när en irakisk regering formellt övertog makten.

I Irak har seger proklamerats gång på gång. Ändå fortsätter kriget.

Ingen, i alla fall inte någon utanför Washington, vågar tro att valet kommer att sätta stopp för våldet.

”Frihet”, sa George W Bush när han i torsdags installerades för en andra mandatperiod. Sedan sa han det igen, och igen. Sammanlagt lyckades presidentens talskrivare pressa in 44 ”frihet” i det 17 minuter långa talet.

–Ì´0;Friheten i vårt land är beroende av frihetens framgångar i andra länder, sa Bush.

Nästan som den gamla SSU-parollen ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Orden är fina. När George W Bush använder dem är det praktiken som skrämmer. För trots att han förklarade att friheten inte kan tvingas på någon är det snarare tvånget än friheten som präglat den amerikanska utrikespolitiken de senaste fyra åren. Nu lovar Bush mer av detsamma.

Militära insatser mot Iran, med oöverskådliga konsekvenser, framstår idag som ett fullt realistiskt nästa steg.

–Ì´0;Alla möjligheter finns på bordet, förklarade Bush tidigare i veckan samtidigt som det kom uppgifter om att amerikansk militär redan opererar i Iran.

Kanske behöver Bush inte ens fatta beslutet själv. Vicepresident Dick Cheney varnade i veckan för att Israel skulle kunna angripa Iran på egen hand.

Med amerikanska trupper på gränsen mellan Iran och Irak skulle det kunna vara den gnista som utlöser ett krig.

Det är svårt att se att kriget mot Irak skulle ha gjort världen säkrare, eller friare.

I det första målet för det amerikanska fälttåget, Afghanistan, har val genomförts. I övrigt talar rapporterna mest om sönderfall i ett av krigsherrar och feodalledare behärskat kaos där opiumodlingen åter tagit fart.

I Irak fortsätter våldet. Igår dog 13 personer när en kraftig bilbomb exploderade i samband med fredagsbönen i en shiamuslimsk moské.

Den militanta muslimska fundamentalismen tycks, trots att den varit huvudfiende i kriget mot terrorismen, växa sig starkare. Varje nytt avslöjande av vad som hänt irakiska fångar i händerna på amerikanska fångvaktare eller brittiska soldater skapar nya kandidater till självmordsuppdragen.

Idag kan ingen svara på hur kriget ska kunna avslutas.

Ändå talar Bush som om han sammanfattade fyra års framgångsrik politik. Som om inget av det som händer nått fram till ovala rummet.

Det skrämmer mig.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln