Centralisten Leijonborg försvagar forskningen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Lars Leijonborg (fp) har presenterat sin forskningspolitik. Det är en rejäl satsning. Mellan 2009 och 2012 investerar staten fem miljarder kronor på forskning och innovationer.

Sverige är sen länge en ledande forskningsnation och trots sin litenhet det land i världen som satsar mest på utbildning och forskning.

Grundläggande har varit idén att satsa på både bredd och höjd. Utbyggnaden av de mindre högskolorna och universiteten har varit en del av denna strategi att låta alla delar av landet utgöra kunskaps- och tillväxtnationen Sverige.

Visst finns det fortfarande sociala och regionala skillnader. Svenska folket är dock överlag välutbildat. Detta sätter förstås spår också inom forskningen. Precis som satsningar på breddidrotten leder till framgångar inom elitidrotten.

Högerpartierna har aldrig accepterat jämlikhetsidén utan brukar tala föraktfullt om de mindre högskolorna och universiteten.

Tyvärr avspeglar sig detta förakt i Leijonborgs forskningspolitik. De gamla lärosätena blir de stora vinnarna. I genomsnitt höjs deras anslag med 14 procent medan nya universitet som Karlstad, Örebro, Växjö och Sundsvall bara får omkring fem procent.

Leijonborg har infört ett kvalitetssystem som ska styra pengafördelningen mellan lärosätena. Kvalitet mäts genom dels antalet publiceringar i vetenskapliga tidskrifter, dels förmågan att dra till sig externt kapital.

Självklart gynnar dessa kriterier de gamla stora universiteten som redan har en upparbetad kader av kända forskare som blir citerade och som sedan decennier har kontakter med externa finansiärer.

Åt den som har ska varda givet, är uppenbarligen Leijonborgs devis.

Än märkligare är att regeringen väljer att inrätta innovationskontor främst på de gamla lärosätena. Är det några som förstår sig på och har erfarenheter av kreativa samarbetsformer regionalt är det de nya universiteten.

Inom Vinnovas satsningar på starka forsknings- och innovationsmiljöer (VINN Excellence Center) var exempelvis Karlstad universitet mycket framgångsrikt inom transportområdet. Inom det så kallade Nyckelaktörsprogrammet, som just syftar till att professionalisera samverkan, befanns flera av de stora universiteten icke konkurrenskraftiga medan Karlstad klarade sig betydligt bättre.

Till skillnad från Vinnova, KK-stiftelsen, OECD med flera bedömare tycks inte regeringen inse vikten av de nya moderna universitetens bidrag till både regional och nationell tillväxt.

”Upprörande, orättvis och irrationell” är Värmlandslandshövdingen tillika Leijonborgs partikamrat Eva Erikssons betyg på forskningspropositionen.

En annan allvarlig invändning är den kraftiga centraliseringen. Staten har utsett 23 strategiska forskningsområden varav majoriteten är inom medicin, teknik och naturvetenskap.

En ”absurd detaljstyrning” utropar Sveriges universitets-

lärarförbund. ”Nanostyrning i politiken” skriver vetenskapsjournalisten Karin Bojs. ”Det är den största politiska styrningen av forskningsmedlen i modern tid”, påpekar Sverker Sörlin på DN Kultur.

De annars så högröstade forskarna på de gamla lärosätena tiger dock. Pengar tystar effektivt.

Den fria forskningen och det moderna regionala samverkansuniversitetet är två utrotningshotade arter i Leijonborgs forskningssverige. Hur kan folkrörelsepartier som centern och kristdemokraterna gå med på detta?