Låt oss slippa tala med Natos stämma
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tjejerna är på väg in i försvaret. 836 17-åringar mönstrade förra året, en dramatisk ökning sägs det. Det blir, om man får tro vår första kvinnliga försvarsminister Leni Björklund, också ett dramatiskt nytt försvar de tågar in i – men inte på grund av ett Irakkrig.
När Palmecentret förra veckan kallade till diskussion om Nato och säkerhetspolitiken på ABF i Stockholm inledde Björklund med chockerande uppriktighet.
– Försvarsministern har en mycket begränsad roll i säkerhetspolitiken. Den sköter (i huvudsak) utrikesministern och regeringen, deklarerade hon.
En försvarsminister på reträtt? Jag som alltid trott att det är i försvarsberedningen, vilken ju sorterar under försvarsministern, som det säkerhetspolitiska läget utvärderas och regeringens och riksdagens säkerhetspolitik i realiteten utformas.
Försvarsministern skärpte dock snabbt tonen och förklarade att läget i världen nu är ”mycket, mycket allvarligt”. Att Sverige som alltid förespråkar multinationella lösningar, det är FN-vägen som gäller vid ett Irakkrig. Men, fortsatte hon, Sverige är minsann berett att bidra till att FN:s resolutioner efterlevs.
För Leni Björklund är inte bara FN-vägen självskriven. EU-vägen tycks lika solklar. Sveriges läge har aldrig varit säkrare än i dag. Krig är närmast otänkbart i vår del av Europa. Vad ska vi då ha försvaret till? Där får de sega gubbarna se upp. Vår nya försvarsminister tycks övertygad om att säkerhetsklimatet gör det möjligt att dra ner på försvaret här hemma.
Vad vi behöver är kvalificerade insatsförband som kan jobba lika bra internationellt som hemma och nya resurser och mer kompetens att stå emot de nya hoten: terroristattacker, elsabotage, it-angrepp, biologiska och kemiska hot. Försvarets ”ominriktning” går alldeles för långsamt, enligt försvarsministern.
– Sverige ska satsa på ett modernt, kvalitativt försvar och det kommer att kosta. Därför kan jag inte lova några stora besparingar och den som tror att vi kan spara pengar på att gå med i Nato tror fel, sade Leni Björklund.
– Det är inte medlemskap i Nato utan vad vi kan erbjuda som avgör vårt inflytande. Bara den som har något att erbjuda, moderna resurser och kompetent personal, har en tung röst i Nato. Och det har Sverige.
Den avhoppade moderatledaren Carl Bildts inhopp i veckan i Natofrågan, att Sverige och Finland borde gå med 2006, har föga resonansbotten i den svenska och finska debatten. Visst är tonläget i debatten om Nato ny och avdramatiserad både här och i Finland. Men det finns ingen folklig opinion för medlemskap. Kom ihåg att Nato fortfarande är en USA-styrd militär försvarsallians och inte byggd för krisbekämpning eller fredssamarbete.
Det är
bättre att Sverige har en egen röst och inte tvingas tala med Natostämma i vare sig krig och fred, kriser eller konflikter. Och jag vill varken gå in under USAs eller Natos kärnvapenparaply.