Riksbankens lösning handlar inte om Persson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är klart att jag tycker det vore bra om regeringen fick rätt att höja och sänka momsen för att kyla av eller stimulera ekonomin, sa statsminister Göran Persson i en av sina många nyårsintervjuer.
Idén har han fått av Riksbanken som, om vi går med i EMU:s tredje steg, föreslår att finansministern ska överta Riksbankens roll som inflationens vakthund och bli ”polis” för lönebildningen, det vill säga kunna ingripa i efterhand om löneavtalen ger mer än vad samhällsekonomin tål. Finanspolitiken bör få ett prismål och finansministern rätt att höja och sänka momsen eller arbetsgivaravgifterna om löneökningarna drar i väg eller den svenska konjunkturen viker mer än EU:s, anser Riksbanken.
Det tycker statsministern är en bra idé. Men inte de borgerliga partiledarna. Argast är som alltid centerns Maud Olofsson som ser demokratin och riksdagens makt hotad. Nej, sa också Lars Leijonborg. Det är en dum idé. Socialdemokrater höjer ju bara skatter!
Lustigt, ingen ser till sak, bara till Perssons och sossarnas makt som om de evigt ska styra Sverige. Vem vet vad statsministern heter när vi är med i EMU?
Man kan tycka att de borgerliga partierna, en gång varma tillskyndare av Riksbankens oberoende, skulle se fördelen av att få ett skarpt stabiliseringspoltiskt vapen den dag den europeiska centralbanken tar över räntepolitiken från riksbanken. De har alltid hävdat att det behövs maktmedel mot fackens lönehöjningar. Och nog borde väl åtminstone Bo Lundgren också se chansen att sänka en skatt?
1989, ett av många inflationsår, ville finansminister Kjell-Olof Feldt höja momsen för att bromsa ekonomin men oppositionen i riksdagen sa nej. Det blev ingen momshöjning. Det blev ett ”stoppaket” med prisstopp, lönestopp, strejkstopp – och regeringskris. Minoritetsregeringen Carlsson fick avgå (och återkomma) och priser, löner och räntor fortsatte jaga varandra.
Med Riksbankens oberoende och inflationsmål har lönebildningen stabiliserats. Med det är alla nöjda. Löntagarna vet vilka spelregler som gäller, kritiken mot en maktfullkomlig riksbank från alla oss på vänsterkanten har mojnat.
De borgerliga kan känna sig som vinnare. När nu riksbanken föreslår att regeringen skulle få ett liknande maktmedel att snabbt men under en begränsad period kyla av eller värma ekonomin, då slår de borgerliga bakut. Varför?
En rätt för varje regering att i lägen av akut ekonomisk obalans använda momsvapnet skulle ge snabb effekt och tydliga signaler till marknadens alla aktörer. Samtidigt skulle Riksdagens finansutskott ges tid att analysera läget och behovet av åtgärder. Efter, säg sex månader, skulle riksdagen i vanlig demokratisk ordning få överpröva regeringens momsbeslut och godkänna eller riva upp det.
”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta” skulle kvarstå och den nationella politiken återta en del av sin makt. Den som tidigare tog sig uttryck i åtstramning via devalveringar eller höjd ränta. Vad är egentligen så dramatiskt med Riksbankens eleganta lösning?