Visst fungerar arbetsmarknaden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

I veckan enades fack och arbetsgivare om ett avtal för landets elektriker. Övertidsblockaden avslutas, och den varslade strejken behöver inte utlösas.

I årets avtalsrörelse ska villkoren för de flesta svenska löntagare omförhandlas. Bit för bit löser parterna sina motsättningar. De anställda inom industrin fick ett treårigt avtal, liksom handeln och restaurangerna.

Process mot avtal

Med elektrikernas installationsavtal är också byggindustrin – arbetsmarknadens obs-elever, för att använda en morgontidnings lite fördomsfulla bild – färdiga med vårens förhandlingar. Detta trots att förhandlingarna blivit onödigt komplicerade sedan arbetsgivarna valt att driva process mot sitt eget avtal.

Mycket återstår naturligtvis. Industritjänstemännen har varslat om strejk på Svensk Bilprovning, handelstjänstemännen om konflikt på flyget. Dessutom återstår stora sektorer, inte minst i kommuner och landsting.

Ändå är intrycket entydigt. Lönebildningen och förhandlingsordningen fungerar.

Knappast den bild som framträder i det offentliga samtalet. Inte minst på borgerliga ledarsidor suckas det tungt över för stora löneökningar, hotad sysselsättning och militanta fackliga organisationer.

Kommentarerna beklagar också oviljan att lydigt sluta upp bakom regeringen, som om det någonsin varit ett fackligt uppdrag.

Intrycket av antifacklig kampanj är svårt att komma förbi. Den insikt om de fackliga organisationernas betydelse för en fungerande arbetsmarknad som varit grunden för omvandlingen av det moderata partiet har tydligen inte fått större spridning i borgerligheten.

Efter årets avtalsrörelse kommer den förhandlingsmodell som fungerat det senaste årtiondet att diskuteras. Det är självklart. Lönebildningen är en viktig faktor i samhällsekonomin.

Den stora frågan är dock inte konflikträtten, som stora delar av borgerligheten tycks hoppas. Problemet är knappast heller lönenivåerna i allmänhet.

Frågan om lägstalöner

Två stora frågor finns obesvarade, båda väl illustrerade i vårens förhandlingar.

Den första handlar om makten över lönernas fördelning. Mycket tyder på att den rörelse mot allt mindre av individuella garantier som länge präglat en stor del av arbetsmarknaden nu ifrågasätts, och inte bara av LO-förbunden. På flera avtalsområden har det till exempel varit tjänstemannaförbund som hårdast drivit frågan om höjda lägstalöner. Det utmanar.

Den andra frågan handlar om tolkningen av formlerna ”i takt med Europa” och ”industrins ledande roll”. IÌ´0;dag ifrågasatta både av fackliga intressen och arbetsgivare. Ytterst gäller det hur orättvisor, till exempel mellan kvinnor och män, ska kunna utjämnas utan att det skapar kompensationskrav.

Det är frågor som kräver också borgerliga svar. Men då duger inte ledarsidornas trötta antifacklighet.

IP