Ett manifest för en ny svensk identitet
Ett av de första beslut Nyamko Sabuni (fp) fattade som integrationsminister var att lägga ner den kommitté som då arbetat i ett och ett halvt år med att utreda Sveriges integrationspolitik. Sex månader innan utredarna skulle presentera sitt material skrotades allt deras arbete och ministern ville varken träffa dem eller låta dem arkivera utredningen. 18 månaders samlad kunskap var på väg att gå i papperskorgen. Om det inte vore för Qaisar Mahmood.
Qaisar Mahmood var utredningens huvudsekreterare. Han har nu samlat sina tankar från utredningsarbetet och tidigare erfarenheter från jobb på Kommunförbundet och Riksrevisionen i vad som kan bli en av höstens mest läsvärda debattböcker. I ”Small, medium eller large” (Agora) går Qaisar Mahmood igenom integrationspolitikens historia och formulerar en ny ståndpunkt mitt emellan de traditionella allt eller inget-positionerna i svensk integrationsdebatt. Titeln syftar på graden av statlig inblandning som de olika ståndpunkterna vill se.
–?Ett manifest för en ny svensk identitet, kallade riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) boken när den debatterades på ett seminarium i Almedalen i?går.
När Sverige fick en ny integrationspolitik 1997 var målet att samhällets institutioner skulle anpassas efter den nya befolkningen, inte tvärtom. Trots det fastnar debatten om integrationspolitik fortfarande ofta i budskapet att ”de” som kommer till Sverige ska anpassa sig efter ”oss” som redan lever här. Qaisar Mahmood argumenterar för en integrationspolitik som inte består av särlösningar riktade mot invandrade svenskar, men som inte heller tror att dagens generella politik kan få stå orörd. Integrationspolitikens uppgift ska inte vara att lösa integrationen, utan att påverka annan politik, till exempel innehållet i arbetsmarknadspolitiken.
Han varnar för ett slarvigt användande av begreppet ”etnicitet”. Om man talar om ”etnisk diskriminering” måste man våga svara på vad ”etnicitet” betyder. Ofta är det bara ett snyggare sätt att säga ”alla de som inte är födda i Sverige”. Om staten använder sig av särlösningar eller positiv särbehandling är risken stor att man reproducerar föreställningen om etnicitet som ett relevant sätt att etikettera människor, menar Qaisar.
Ett av de argument som kanske kommer att vara svårast att smälta för många på den politiska vänsterskalan är Qaisars svar på frågan om hur ett mångkulturellt samhälle ska kunna hålla ihop. Hans lösning är den nationella svenska identiteten. Den skapades i slutet av 1800-talet med syftet att få landet att hänga samman, då borde den också kunna uppdateras och fyllas med nytt innehåll, menar Qaisar Mahmood.