Riksdagen borde prata om framtiden

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Politisk debatt handlar om att avslöja motståndarens svagheter. Ifrågasättande och granskning behövs för att undvika maktfullkomlighet och maktmissbruk.

Men när den politiska debatten reduceras till motståndarnas brister, och möjligen lite allmänt om den egna förträffligheten, blir det faktiskt lite tunt. Och det var så det kändes när statsminister Fredrik Reinfeldt och den vikarierade oppositionsledaren Mikael Damberg inledde dagens partiledardebatt i riksdagen.

Reinfeldt började med att säga att regeringens budget måste få verka. I klartext betydde det att han inte tänkte komma med ett enda nytt besked under dagens debatt.

Däremot lovade han "följa" arbetet mot mängdbrottsligheten.

Damberg förklarade att Sverige kan bättre. Konkret betyder det att Socialdemokraternas budgetmotion gäller, och att småföretagen borde slippa låna ut pengar till de stora företagen.

Men helst ville nog både statsministern och oppositionsledaren förklara hur dålig motståndaren är.

Socialdemokraterna planerar, om vi ska tro Reinfeldt, att utsätta Sverige för en skattechock utan motstycke. Å andra sidan sitter regeringen, om vi ska tro Damberg, med händerna i kors när arbetslösheten växer och skolresultaten sjunker.

Och på sätt och vis har båda kanske rätt. Socialdemokraternas förslag innebär verkligen att en del av regeringens mest ineffektiva skattesänkningar tas tillbaka, och regeringen tycks nästan obegripligt belåten med dagens Sverige.

Men visst skulle det vara trevligt om debatten också handlade om det de politiska alternativen vill göra. Om de Socialdemokratiska förslagen att använda de nya skattepengarna till satsningar på jobb och att återuppbygga välfärdssystemen. Och om statsministerns vision om ett arbetsliv med "en bred flora av enklare jobb" för alla dem som inte platsar. En vision som också betyder större klyftor.

När vi som medborgare om ska lägga våra röster om knappt två år är det trots allt framtiden och inte historien vi röstar om.