Maktens arrogans får inte prägla valanalysen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vad är det som pågår i den socialdemokratiska partiledningen? Är det försvarsmurar som byggs eller enskilda skinn som ska räddas?

Hur ska man annars tolka partiordförandens upprepade uttalanden att politiken ligger fast, det var inget fel på den. Göran Persson skryter om ekonomin, att s-regeringen lämnar efter sig ett dukat bord och poängterar att socialdemokraterna fortfarande är det största partiet.

Förre finansministern Pär Nuder ekar, lika självgod, om Sveriges välskötta och urstarka finanser.

Än värre är att den person som utsetts att leda analysen av valnederlaget, förre socialministern Berit Andnor, framstår som tondöv för all kritik och lojal som en svansviftande hund.

I tv:s Aktuellt förra veckan svarade hon på frågan vad som behöver ändras i den socialdemokratiska politiken:

–?Ändras? Vi har en fastlagd politik formad på vår kongress.

Senare i radions P?1 Morgon tillbakavisade hon med harm den interna kritik som framförts offentligt.

–?Jag vänder mig mot dessa enkla förklaringar och mot dem som söker syndabockar. Kritikerna gör det alldeles för lätt för sig.

Själv hade hon ingen kritik utan upprepade floskler som ”Analysgruppen ska tränga på djupet”. Hon ifrågasatte att socialdemokraternas nedtoning av arbetslösheten skulle vara en viktig förklaring till valförlusten, den fråga som nästan alla andra pekat på. Hon förnekade också att s missat alla de frågor som partisekreterare Marita Ulvskog tidigare pekat ut som förklaring till förlusten: arbetslösheten, skolan, integrationen, vården och välfärden som alla hade kunnat skötas bättre, enligt Ulvskog.

–?Vi missade inte alls i alla de områdena, förklarade Andnor indignerat.

I stället vill hon ställa frågor på temat: Hur genomförde vi valrörelsen? Hur klarade vi samtalet med väljarna? Hur fungerade media? Vad betydde mediebilden av fyra mot en? Fick vi ut vårt budskap?

Analysgruppens ordförande tycks ha sin slutsats klar: Valförlusten var medias fel.

Så uttalar sig nu de personer som förväntas leda självkritiken och omprövningen av politiken i termer av att ingenting egentligen var fel.

Efter den största valförlusten för socialdemokratin i modern tid uppvisar partiledningen samma förnöjsamhet och självgodhet som i valrörelsen.

Deras blinda fläck för hur hundratusentals människor känt vanmakt, utanförskap och brist på delaktighet i landets goda makroekonomiska utveckling och det trygga och jämlika samhälle som partiledningen uppenbart ser sig leva i, den blindheten består.

Vi hade förväntat oss en smula ödmjukhet, en gnutta självkritik och en öppenhet värd en folkrörelse i debatten om varför valet förlorades. I stället talar maktens arrogans. Det är alarmerande.

Lena Askling